Borderland: Landet där det mesta är möjligt!

Jag kommer till Borderland utan att vara påläst. Det är som att jag undermedvetet bestämt mig för att börja med att uppleva det. 

Naturligtvis har det både för och nackdelar.
För jag kan varken koderna eller har förväntningar på äventyret.

Vid porten till Borderland hälsas en välkommen med portvin (om en vill). 

Borderland 2019. Utanför Roskilde, i Hedeland, finns ett stort naturvårdsområde, med en liten skidbacke, en sjö, kullar, raviner, och fält. Området är stort, flera kvadratkilometer. Under en vecka byggs ett land upp här och vad detta land blir eller står för, är upp till alla dem som kommer hit.

Borderland är något som skapas tillsammans. Därför gissar jag att varje nytt Borderland skiljer sig från tidigare, dels för att de kreativa skapelserna byggs ut och dels för att blandningen av människor är ny.
Efter ett Borderland ska ingen kunna se att det har levt 3000 människor här. En av grundpelarna i Borderland är LNT - leave no trace. 
Jag tänker att för oss svenskar sitter LNT redan i ryggmärgen. Vi vet att vi ska hålla naturen ren. Det är helt naturligt att lämna en strand, en picknick eller en campingplats spårlöst. En plockar rent efter sig. Men här är det på en större nivå. Hur tar en bort tecknen på att 3000 personer levt på en plats under en kort period? 

Borderland är en slags lillasyster till Burning Man som startade 1986 och som bygger på 10 principer - där ett par är att vara inkluderande. Alla deltagare förväntas sörja för sina egna behov och följa de regler som styr evenemanget. Och istället för att använda pengar uppmuntras deltagarna att förlita sig på en gåvoekonomi.
Numera samlar Burning Man uppåt 80.000 personer i Black Rock Mountain, Nevada, USA kring den amerikanske högtiden laborday.

För att få en biljett till Borderland krävs att en deltar i ett lotteri som sker i februari. Den som vinner i lotteriet får betala en avgift på 870 kr. Och vi vann alltså varsin lott.
Jag gissar att det var ganska primitivt till en början. Nu står "organisationen" för några grunder. När vi kom dit fanns det el, tankbilar med vatten, bajamajor (och andra varianter) samt en sopsorteringsanläggning som kallades T2T - from trash to treasure. 

Fram till för ett par år sedan fick varje deltagare själv ta hand om sitt avfall, vilket ställde till med en del problem, inte minst på offentliga papperskorgar i närområdet till Borderland. Jag menar vart ska den som åker kollektivt göra av sina matrester? 

Så kom vi med vår bil från södra Europa. Var skulle vi ställa vårt tält på detta stora område? Var låg campen, #deepdive, som vi var knutna till? Vad skulle vi bidra med?

En karta över området minskade förvirringen något. Vi kunde köra allra längst in på området till campen - vars fokus var musik, och därför ligger långt bort, för att åtminstone somliga av borderlings skulle kunna sova. Vi kom dit på söndagen och hjälpte till att bygga campen. Och den byggs upp från scratch. 

Långt kvar tills scenen är på plats. 

Äntligen!

Vi hade en stor scen och ett ”shrine” där det gick att hålla workshoppar eller bara hänga. Jag gissar att dekorationstygerna var mer än 100 meter långa. Och all utrustning till musiken - skulle kunna fylla en lastbil bara det. Och så själva bygget. Och har vi någon stege? Hur gör vi detta? Var finns grejerna vi behöver? 

The shrine

I ett slags kreativt kaos fortskred bygget.

Vi valde att sova i den tysta zonen. Men det var länge oklart vart det var tillåtet att placera tältet. Efter en del meckande hittade vi en plats.



 När skulle det vara tid att börja uppleva Borderland? Överallt är det byggen som pågår, överallt är det människor som sätter upp tält, som äter en bit vid det egna lilla köket, som spankulerar, som tittar storögt, som är, som gör, som släpar, som tröttnar, som orkar igen, som sover, som dansar hela natten, som badar, som cyklar…. ja som gör allt möjligt med andra ord. 

Med egen kopp går det att få sig något att dricka. 

Jag tycker genast om stämningen där inne i det här landet. Det är många saker jag noterar, men det är så viktigt att inse att mitt perspektiv är en av 3000 personer och att jag dessutom skulle kunna vara mamma till så där 75% av borderlingarna. Jag är inte en vanlig borderling och är samtidigt en rookie. 


Så händer något sällsamt när alltfler skapelser bli klara. När nattmörkret faller vandrar människor runt med ljusbollar runt sig - för att synas. De flesta har en kopp vid bältet, för enda sättet att kunna få något i någon av barerna är att ta med sin kopp. LNT, du vet.

Här inne förekommer inte pengar. Man bjuder varandra på upplevelser, på musik, på mat, på dryck och på sig själv. Och när vi går runt där börjar det kännas som att jag är Alice i Underlandet. För här kan typ vad som helst hända. Det blir en massa oj och wow och ”ja, så kan man visst också göra”. Så många konstinstallationer, så mycket arbete för att skapa denna upplevelse och sedan kan en gå omkring, glida omkring och titta in i olika mikro- eller minivärldar och fascineras. För oss blev det fyra dagar denna gång. Jag skulle vilja vara med igen. Ända tills pianot bränns.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer