charlottecronquist

Vändpunkten: Rösten från den inre sidan - som ändrade mitt liv!


Den lilla rösten viskar: Mormor, du måste komma hit, jag vill ha dig nära.
Ibland är det så jag föreställer mig ett av livets stora vändpunkter.
Ögonblicket då jag insåg att jag måste skilja mig.


Mitt liv är fyllt av synkroniciteter, det är som att det uppstår en slags osynliga samband, som ibland kommer upp till ytan och blir tydliga. Det är som att allt som sker i livet, på något sätt hör ihop. Och att hjälpen ibland kommer från oväntat håll.

Se mig för drygt fem år sedan. Jag är olycklig. Ekonomin är slagen i spillror. Jag känner mig ensam i mitt äktenskap. Det känns som att jag inte orkar mer, som att jag är slut.

Samtidigt väntar min dotter sitt första barn. Jag bor i Malmö och de bor i Stockholm. Jag har redan planerat att jag ska befinna mig i Stockholm runt barnets födelse, för att, vid behov, hjälpa den nyblivna familjen. Något i mig längtar starkt bort från min omgivning, från mitt hem, från min stad. Något i mig vill vara nära mitt gravida barn.

Tiden innan har varit turbulent på många sätt. Så befinner sig maken och jag på en tantrakonferens i Berlin. En man kommer fram till mig och säger att min make behöver få hård massage på övre ryggen, eftersom han har så mycket gammal smärta lagrad där.
Då är det som att den sista luften går ur mig.
– Det kan väl du göra, jag orkar inte.
– Men du är hans fru.

Det är i precis det ögonblicket den första vändpunkten sker. Jag inser i detta ögonblick att jag inte har kraft eller ork eller vilja att göra något mer för min make. Det räcker nu. Jag härbärgerar denna insikt djupt inom mig under hela Berlin-besöket. Jag väljer att iaktta maken, hur han relaterar till mig och andra och får djupa insikter som förstärker det beslut som formats inom mig: Jag måste skilja mig.

När vi kommer hem känns det som att varje golv är gjort av glas. Jag riskerar att trampa sönder det närsomhelst. När ska jag ha skilsmässosamtalet med maken? Hur ska jag lägga upp det? Hur kan jag bidra till att samtalet sker civiliserat? Den kommande veckan flyr jag ur hemmet så mycket jag kan. Träffar väninnor, tar långa promenader, gläntar lite på lockat kring hur jag känner det. Det inre beslutet är redan fattat.

Kommande helg åker jag till Stockholm. Jag vill berätta om mitt beslut för min närmaste familj. Jag vill att de ska veta, innan jag tar samtalet med maken. Jag vill att de ska veta var jag är och på så sätt skapa ett slags trygghet runt mig.

Det är här min gravida dotter kommer in. Vi hamnar i en konflikt, som bland annat innebär att hon visar sin ilska mot mig. För mig är det något i ilskan som inte riktigt stämmer. Det är som att hon förstorar upp det som utlöste konflikten och att ilskan i tonen i själva verket döljer något annat.
Så jag frågar henne, om hennes starka känslor handlar om något annat.
Hon säger något i den här stilen:
– Jag är orolig för dig mamma, du har det inte bra i ditt äktenskap, du borde gå, du borde ha gått för länge sedan.

När jag då berättar att jag kommit till Stockholm för att berätta att jag ska skilja mig, ändras scenen totalt. Vi kramar varandra, tacksamhet är där, vi dricker te tillsammans, vi är närmare varandra än på mycket länge.

Och jag ser rörelsen i hennes gravida mage. Jag kan tänka och känna att där, i hennes mage, vilar framtiden.

Riktigt då hörde jag inte den där rösten inifrån hennes mage. Men så här efteråt känns det nästan som att ropet till mig kom tidigt. Det var som att en ännu ofödd person visste att hen ville ha mig nära och att förutsättningen var att jag lämnade mitt gamla liv, min make och staden jag bodde i.

I det kaos som uppstår efter skilsmässosamtalet inser jag att jag inte kan vara kvar i min bostad. Jag mer eller mindre flyr till Stockholm, med hjälp av min familj, och får en liten lägenhet i stan att bo i. Samma dag som barnbarnet föds får jag besked om att skilsmässan gått igenom.

Jag blev stockholmare igen och nu bor jag bara en kvarts promenad från barnbarnet som ropade från den inre sidan. Kanske var det den kraften som bidrog till att skilsmässan inte dröjde ännu längre?



Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Related

livet 4280486499378541718

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Ett barnbarn, som kallade på dig. Som vill ha mormor nära ❤. Det finns en mening med alla dessa jobbiga beslut och processer att ta sig igenom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är också skönt när en kan se såna samband. <3

      Radera
  2. Synkronicitet alltså ... finns där hela tiden tror jag - bara vi vågar/vill se. Även om beslutet redan är fattat är det skönt att få uppbackning från till exempel ett ofött barnbarn.

    TACK för att du delar med dig av den här historien!
    //M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är spännande att se på beslutsprocesser och vad som formar dem. Undrar hur mycket av dem som är rationella? Stor kram

      Radera
  3. Framtiden ropade på dig. Framtiden som redan var där och då. Är det inte lite det synkroniciteterna egentligen handlar om? Maskhål i tiden liksom...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland är jag faktiskt med om, rent konkret, att jag får budskap från framtiden - men när det händer är det inte säkert att jag förstår det. När tiden hunnit ikapp tänker jag aha...

      Radera
  4. Så vackert du skriver om detta.

    Jag minns det.
    Och samtidigt sätter du här mer ord på upplevelsen, på vad som skedde, både inom och utom dig.

    Och tänk... så bra det blev!
    <3

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item