charlottecronquist

Tänk om du varken behöver känna ängslan eller oro!





Jag kommer på mig själv med att känna ängslan och oro.
Oftast är det kopplat till något som är konkret.
Nästan alltid är känslan av ängslan och oro obefogad.
Tänk vad mycket känslomässigt mackel jag skulle slippa utan de där känslorna!


Vad har jag egentligen, på djupet att ängslas över? Inte särskilt mycket faktiskt. Livet är gott mot mig. Ändå dyker det relativt ofta upp situationer där jag känner ängslan, oro, villrådighet, vilket leder till att jag brister i självklarhet. Den sortens tankar kan få alla möjliga signalsubstanser att leka runt i mitt system, inklusive adrenalin som pumpar.
Då säger en vän: Tänk om den där ängslan egentligen bara är ett minne, från en tid då du verkligen hade anledning att ängslas, en tid då livet kändes som ett gungfly och inget var självklart?
Och tänk om det är så. Att vi tänker tankar av gammal vana, vet de flesta. Men detta att också känslor följer med, av gammal vana, kanske vi inte är så medvetna om. 

Jag är ganska van vid att känna något i kroppen. Det kan till exempel vara ett plötsligt tryck över bröstet, att ögonen oförklarligt tåras eller att det gör ont i magmunnen. Om jag låter bli att agera på det, och istället stannar upp och andas lite, kan jag upptäcka att det som känns i min kropp, inte är mitt, utan något jag tar upp från någon annan person. Jag känner någon annans ledsenhet i mitt hjärta. Jag känner någons brännande tårar i mina ögon. Jag känner någons rädsla i min magmun.

Ibland, om jag har bråttom, kan jag missta det för mina egna förnimmelser och för en stund tro att det är mina förnimmelser. Men kontrollfrågan, som kan vara: Vad har jag som smärtar i hjärtat just nu? Snabbt kommer svaret. Ingenting. Vad är det då jag känner?

Lika lätt är det inte alltid att upptäcka ett eget upprepande av gamla mönster. Oron eller ängsligheten som ligger kvar som defaultläge. Rädslan att än en gång bli utesluten ur gemenskapen som lurar i vassen. När oron eller ängslan är där kommer ju också de där påslagen från hormoner och signalsubstanser, som gör det svårare att tänka klar, att genomskåda mitt eget fysiska system. Kanske är det så enkelt som att ställa frågor till mig själv - och lyssna på svaren.

  • Vad är det som skapar ängslan? 
  • Finns det något verkligt skäl till att känna ängslan just nu? 
  • Är det sant?
  • Är det verkligen sant? 
  • Vad skulle hända om jag pratade direkt till ängslan - fråga vad den vill mig?

Jag tror att det verkligen är möjligt att vada igenom minfältet av ängslan och oro och komma över till andra sidan, just genom att se närmare på den, tala med den, dissekera den. Det som ibland händer är att den bara upphör. Och om det sker… så är det viktigt att lägga märke till. Vad kan få min oro eller ängslan att bara lägga ner? Att inse att den inte behövs? Att det är känslorester från något som redan passerat? Och på så sätt lära mig mer om när jag verkligen behöver lyssna inåt på starka känslor, tankar eller förnimmelser. För ibland kan det finnas skäl till oro. Ibland.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Reflektion kan vara ett sätt att ge dig självkärlek. Du kan möta ditt nakna, ängsliga jag medan du håller Charlotte i handen, i coaching eller sessioner. 

Related

livet 5482890953650861874

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Oj, så har jag inte ens tänkt! Tänk om de känslor och tankarna är minnen från en annan tid. Vad intressant!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det spännande! Jag tror att vi kan lagra mycket i våra kroppar, och förutom att andas, är något som är bra att skaka eller vibrera med kroppen, för att få ur chocken som kan finnas där.

      Radera
  2. Ja, tror också att det vi känner kan vara en gammal vana, alltså att vi brukade reagera si eller så på något som hände då ... Jätteintressant. Känslor behöver ju någon stans att ta vägen och det tänker jag att de gör den fysiska vägen. Att vi lyssnar är alltså himla hälsosamt. Och utvecklande!

    Enda gångerna jag har tänkt att jag känner någon annans känslor är t.ex. på spårvagnen när jag inbillar mig attnågon ser ensam ut. Då blir jag ledsen! Den personen kanske inte alls är ensam ...

    Hur som helst: sorry för massa svammel, men det här är spännande!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte om människor har olika förmåga att känna in saker. Men om du kommer in i ett rum, gissar jag att du kan känna stämningen i rummet... ibland kanske det också är möjligt och se i vem stämningen "föddes" - en sur tonåring brukar kunna lägga sordin på ett helt sällskap. Och ibland kanske den känslan, sordin, ledsenheten, surheten, känns i dig. Då behöver du inte svara an på den känslan, utan andas, och undra om den verkligen är din. <3 Typ så.

      Radera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item