charlottecronquist

Apropå en pandemi: Social distans ger oväntad tid för reflektion



Jag befinner mig på en strand i Goa, Indien. Jag vandrar längs vattenkanten och för ett ögonblick är jag i paradiset.
Sedan går jag ner i vattnet och upptäcker dess grumlighet. Jag tittar där bäcken rinner ner i havet och ser allt skräp, tusen åter tusen plastflaskor. Det är som att bakom de vackra fasaderna så börjar soptipparna.
Och jag tänker: Tänk om något händer som gör att jag inte kan ta mig härifrån.

Jag andas lugna andetag. Jag är hemma. Jag är tacksam. Och jag utgår ifrån att vi tillsammans kan rida ut detta - med kärlek.

Mitt i natten vaknade jag av den där tanken. Den tanke som jag faktiskt tänkt flera gånger. ”Tänk om detta är den sista stora resan jag gör. Tänk om klimatkrisen snabbt förändrar villkoren för hur vi rör oss på jordklotet. Tänk om jag skulle bli fast långt, långt, hemifrån och inte få se mina nära och kära igen.”
Det har ändå inte varit en katastroftanke. Det har mer handlat om att jag, i vissa stunder, reflekterat över att det kan ske plötsliga förändringar, som ibland är förutsägbara och ibland inte är det.
Årets resa gick till Sydafrika. Vi valde bort Indien, just på grund av miljöförstöringen där, av att jag mådde illa av att simma i ett hav som ibland såg ut som skummjölk, av att se hur tunn fasaden mot ”soptippen” var. (Lite som i Kalle Anka på julafton, där det visar sig att Kalle och hans kompisar sovit över på stadens soptipp, när den vackra kulissen är nedfälld.)



Jag ville någon annanstans, där vattnet fortfarande var klart och där luften var lätt att andas. Så det blev Sydafrika. Och jag fick verkligen det jag längtade efter. It was a blessing.
Medan vi var där nere började det komma nyheter om coronaviruset. Vi kunde se på kartor att det inte nått till Afrika, och knappt till Sverige. Det kändes som något långt borta, något som kanske inte skulle påverka oss.
Men när det var dags att flyga hem, den 18 februari, fanns en idé om att ställa in mina kurser i vår. Redan då tänkte jag, men ännu lite vagt, att människor kanske inte vill vara nära andra på tantrakurser i vår. Jag gjorde ett försök att genomföra en kurs i slutet av februari, men ställde in, med kort varsel, delvis för att jag själv var sjuk i urinvägsinfektion, men också för att det kändes som att något inte riktigt stämde.
Samtidigt valde jag att boka av lokaler och ställa in resten av vårens kurser. Då är vi runt den 28 februari. Och nu började jag se dokumentärer om coronaviruset och någonstans där, började jag ana vidden av vad som skulle komma. Det kändes skönt att ställa in - eftersom jag inte vill bidra till ytterligare smittspridning.
Det har gått drygt två veckor sedan dess och nu har hela världen mer eller mindre stängt. Det går i princip inte att resa längre.
Flera gånger har vi sagt ”vilken tur att vi reste när vi reste, vilken tur att vi kom hem när vi kom hem, vad skönt det är att vara hemma nu.”
Det är så mycket som sker, både på ett personligt plan och i det stora hela. I mitt lilla liv är det delar av mitt levebröd som försvinner när jag måste ställa in, men jag söker kreativa lösningar på det - och som tur är har jag också uppdrag som journalist och andra skrivuppdrag. Förmodligen kan jag inte ta ut lön alla månader, men jag klarar mig, vi klarar oss. Det är lugnt.
Så jag väljer att se till det stora, bidra på mitt sätt genom att plana ut pandemikurvan, så att sjukvården inte blir överbelastad. Just nu håller vi social distans, jag jobbar hemma, promenerar i närområdet och sånt.
Och så kommer den där tanken ikapp mig. Jag vet att jag högt sa till en eller två vänner förra året: ”Det kanske blev sista gången till Indien, det kan vara för riskfyllt att åka dit igen. Tänk om en inte kommer hem.” Det var mer som en tankelek och en känsla av att ha kommit undan.
Det gjorde jag den här gången också. Jag kom undan. Jag är hemma.
Och så händer det som något i mig ändå var rädd för, eller kanske rentav anade : Det går inte längre att resa. Jag undrar vad de som nu sitter på öar i Thailand eller Indonesien, eller som möter människor i Australien eller Amerika tänker och upplever, de som kanske inte vet när de kommer hem?
Gränserna stänger, om än tillfälligt, det skedde inte av de skäl jag trodde, men det drabbar oss. 
Jag andas lugna andetag. Jag är hemma. Jag är tacksam. Och jag utgår ifrån att vi tillsammans kan rida ut detta - med kärlek.
Om det är något som skrämmer mig i dag är det inte viruset i sig. Det är mer de stormar jag ser dyningar av i sociala medier. All den ilska som finns där. All denna vilja att hitta syndabockar. Alla fördömande ord mot andra. Allt hån som kommer fram. Och jag försöker omfamna också den rädsla om en pandemi kan framkalla. Det allra räddaste i oss. 
Jag sätter mig ner och mediterar en stund. I min famn omsluter jag oss alla med kärlek. Om du blundar kanske du kan känna omsorgen och kärleken jag skickar, oavsett ditt sinnestillstånd. Oavsett om du möter pandemin gråtande, skrikande, fördömande, ironiskt, tillbakalutat eller kärleksfullt. Det är tillsammans vi klarar det här. Det är våra omtankar som är en del av svaret. Tror jag, en enkel #kärlekskrigare som håller mig utanför vimlet ett tag.

PS: Om du har nära omkring dig, visa dem din kärlek, visa dem omtanke! Kanske finns det andra som behöver din hjälp - sträck ut en hand (men håll dig en meter ifrån). Förmodligen har du mer tid för det än i vanliga fall. Själv började jag dagen med att ge min älskling en timmes massage.


Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer


#covid19
#socialdistansering
#kärlek
#omtanke
#hjälpsamhet
#tillsammans





Related

världen 5026482506325838975

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Genom kärlek och en VI-känsla så kan vi ta oss genom detta på ett bra sätt. Bra påminnelse att visa sina nära och kära vad man känner. Mer kärlek åt folket! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. En av mina döttrar ringer varje dag nu och frågar hur jag mår <3

      Radera
  2. Tillsammans på nytt sätt! Och ja, stunder av stillhet i ensamhet är välgörande för oss allihop. Vi behöver både det ena och det andra. Allt i kärlek!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är det och hoppas vi inte tröttnar på oss själva nu. <3

      Radera
  3. Jag ser inte så många stormar av det slag du beskriver. Kanske jag blundar? Kanske jag vant mig av? Blinda fläcken?

    Men däremot ser jag, och gläds åt, all den kärlek som du och andra sprider. Så livgivande i dessa dagar!

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item