Resor 2020: Från det sydligaste till det nordligaste

Jag får idén att vi ska åka till Karesuando, i princip så långt norrut en svenska kan komma i Europa det här året.

Och så inser jag vilken resa vi gjort i år.

Från Afrikas sydligaste spets, till så nära Europas nordligaste spets vi kunde komma. 

Det finns något wowigt i det.

De senaste åren har Luleå blivit något av min andra stad i Sverige. Men pandemin har gjort att det första besöket sker nu. Och inför resan har jag närt en längtan efter att åka ännu längre norrut, se blånande berg, myrar och milsvida skogar.

Så vi har tältet med oss i bilen och kör norrut. Vi hittar myrens guld, mogna hjortron, strax söder om. Voullerim. Vi är nästan de enda kaffegästerna på hembygdsgården där. Vi fortsätter norrut. Jag vill tälta norr om polcirkeln och vi slår upp tältet bland mygg och broms strax norr om Polcirkeln. Doppar våra svettiga kroppar i Råneälv och det känns magiskt med den ljusa natten.

Så tar jag ratten och vi styr mot Nattavaara. Vart vi än kommer finns skyltar om pandemin, om vikten av att hålla avstånd och att inte trängas i butiken. Vi tittar in. Där finns kassörskan och ytterligare en medarbetare. 

Vi tar en östlig rutt upp mot Karesuando. Naturen är svindlande vacker, för mig närmast exotisk, och vi är så märkbart ensamma på vägen. Med tio mil kvar mot målet slår vi vad om vilket bilmärke nästa mötande bil kommer att ha. Staffan gissar på en VW av passattyp (som vår bil) och jag gissar på en Mercedes. Efter fem minuter kommer en hantverkar-VW. Fem minuter senare en Merca och ytterligare fem minuter senare en Passat. Jag kan inte låta bli att fnissa.

Det är folktomt i Karesuando. På andra sidan älven är det stängda Finland. Vi går ändå över bron och Staffan går mot gränskontrollen och blir på engelska stoppad av nitiska tjänstemän i gula västar. See you next year, säger Staffan och får svaret: ”Maybe”.

Jag hittar renburgare på affären som verkligen har nästan allt, innan vi svänger av mot Pajala. Många vackra vyer. Mycket mygg, knott och broms. Det är så vackert och ändå nästan oåtkomligt. De biter igenom kläder och myggmedel.

Vi tänker sätta upp tältet i Pajala. Campingen är stängd. Vi letar på kartan efter småvägar - men alla är bomförsedda. Klockan närmar sig 20 och vi undrar var vi ska hitta en lämplig plats för tältet. Så hittar vi en rastplats vid Kassa. Älven dånar nedanför, det finns ett par eldhus och vi bestämmer oss för att stamma. Myggorna är ettriga. Det är mer än 20 grader varmt. Det är liksom både underbart och hemskt samtidigt. 

Det är skönt att vara i tältet, i ett myggfritt rum och jag kan somna till älvens och den anslutande bäckens brusande. På morgonen skiner solen. Jag sitter i linne och äter frukost. Myggen är inte där. Då är det så lätt att glömma hur jobbigt det var igår. 

Det är bara och njuta en stund av att se över till det oåtkomliga Finland och dricka kaffet och bara andas en stund.