Svemester: Ibland finns en annan sanning bakom bilden

Jag sitter där och ler framför kameran, medan jag grillar två skivor falukorv vid sidan av en lappländsk skogsväg.

Jag ser rätt nöjd ut och är det, just då.

Men hur ser historien bakom en glad bild ut?

Vi åker från Sorsele på morgonen. Regnet hänger i luften. Det är så där 12 grader varmt. Perfekt bilsemesterväder med andra ord. Vi stannar flera gånger, går ut på myrarna eller tittar på en fors. Runt våra fötter ser vi vackra, men ack så omogna hjortron. Myggorna landar snyggt på handlovar och anklar och jag drar huvan upp över öronen.

Det är svensk sommar, en bit från allfarvägarna.

Vi åker genom, för mig, nya trakter. Som Slussfors och Dikanäs. Då och då långa sjok av vägarbete och guppig och skvättig grusväg. Ibland är det helt enkelt grusväg som förbinder två större leder.

Klockan har passerat tolv. Jag känner mig inte hungrig. Staffan frågar om jag behöver mat och jag skakar på huvudet. Det går en timme till. Jag hoppas på ett café, men har de funnits är de inte längre i bruk. Jag säger att jag inte behöver mat än. Det är fel. Men jag vet det inte riktigt än. Jag känner inte hungern. Jag känner bara att jag börjar bli lite trulig och att irritationen hänger runt pannloben. Han vet, av erfarenhet, att det inte kan stämma, att jag säkert är hungrig och att jag snart, mycket snart, kommer att låta irritationen lämna pannan och komma ut genom min mun.

Så kan svänger av på nästa skogsväg. Rätt in i skogen. Det står en varnande skylt. Vi åker på egen risk.

Vägen går som två streck genom landskapet, backe upp och backe ner och han säger ”Tja, det är väl tre kilometer tills vi kan vända."

Mitt humör sjunker. Hela jag sjunker ihop. Jag ser för mig att vi fastnar i mittenfåran på den här skogsvägen och att, när det händer, så finns det säkert ingen täckning heller, utan vi blir fast mitt i ingenstans.

Men så kommer en liten breddning. Det går att parkera bilen. De enda ljud som hörs är naturens och de bitande och stickande insekternas. Staffan säger att vi ska göra upp eld och grilla korven. 

Jag mulnar. Säger ”Men jag vill inte att det ska ta en halvtimme innan jag får mat”. 

Det är som att jag nu är i stark kontakt med min inre femåring som har lust att stampa med foten, men som bara kommer med en lam protest. En del av min hjärna är inte kidnappad och jag vet ju att den här typen av känslor brukar vara förknippat med att jag kommit förbi ”the point of no return”, som i det här fallet betyder att jag är i så pass stort behov av näringstillförsel att jag är oförmögen att välja vad jag vill äta.

När jag kliver ut bilen huttrar jag. Vinden är osnäll. Jag får ta på ett lager till för att inte frysa. Det känns som att det kommer att bli ett bottennapp. Frysa på en skogsväg och äta kall fil. Hm.  

Staffan går glatt i väg en liten sväng, medan jag tar fram picknickväskan och öppnar kylväskan och tänker att det blir väl en lunch med långfil, granola och kaffe. Men det dröjer inte mer än ett par minuter innan han kommer tillbaka med famnen fylld av brännbara döda grenar. Två minuter senare flammar elden och Staffan skär till två grillspett till oss. Jag hittar ett smartare sätt att sitta, jag får en kopp kaffe och jag börjar inse att jag alldeles strax ska få mat.

Redan innan jag tar senap på min första grillade - eller småsvedda - falukorvsskiva har livsandarna återvänt. Det som nyss gick i en trist gråskala får färger igen. Pulverkaffet känns gudomligt. Den lilla brasan värmer. Jag överväger om jag ska ta av mig jackan - nu är jag ju uppvärmd, men det får räcka med att dra ner dragkedjan.

Så sitter vi där och mumsar falukorv och dricker kaffe och livet känns underbart igen - precis som på bilden. 

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer