När fick du en skamattack senast?

Vi sitter på mäklarens kontor, vi pratar med kvinnan som köpt vår lägenhet och så lämnar vi över nycklarna till henne.

Någon timme senare ringer hon och frågar vad hon ska göra med grejerna i städskrubben.

Och jag får en skamattack. Jag skäms något så fruktansvärt.

För ganska många år sedan skrev jag boken ”Ingen skam i kroppen - frigör din sexuella kraft”. Jag hade börjat få syn på skammen. Och jag vet hur den har en förmåga att dölja sig bakom en massa andra saker, som exempelvis rädsla. Jag har lärt mig att uppfatta när skammen är där och visar sig för mig. Den stora fördelen med det är att jag inte ”blir skammen”, jag äts liksom inte upp av den, jag blir inte längre handlingsförlamad. Det är som att jag kan stå precis bredvid den, känna hur den på ett högst obehagligt sätt strömmar genom kroppen, men ändå lite, lite vid sidan om mig.

Det gör det möjligt för mig att fungera, trots skamattacken. Dessutom har jag, varje gång det händer, en möjlighet att reflektera över vad som utlöste skamkänslorna. Vad är det som ligger bakom.

När lägenhetens nya ägare visar att vi lämnat grejer kvar i lägenheten, något som vi helt hade missat, är det som att jag blir påkommen med att vara slarvig, ovarsam, nonchalant, går det verkligen att lita på en sådan som mig… En massa sådana saker kommer upp. Det är som att jag får möta den osäkerhet kring om jag får vara en del av gemenskapen, av flocken när detta händer. Och någon del av mig är säker på att om jag gör misstag, så kommer jag att bli utslängd.

Mitt vuxna medvetna jag, den som kan bevittna skamattacken, vet att det inte är så här svartvitt. Och när jag tänker på hur det skulle ha känts för mig om de tidigare lägenhetsägarna till vår nya lägenhet hade glömt kvar något… så är svaret: Det hade varit helt okej, glömma något kan väl alla.

Men när skammen tittar fram, då är det som att den kommer i par med den inre domaren, den som dömer mig starkare än andra… Tänk om jag kunde vara lika snäll och förlåtande mot mig själv och andra?

Grejen är här, att just det är jag för det mesta. Det är som att skamattackerna är högst hörbara ekon från en tid när livet var så här ofta. Och nu får jag en möjlighet att se närmare på det. Något i mig är fortfarande osäker på om jag får vara med i gemenskapen. Och kanske är det så att jag, för en liten stund, behöver hålla om barnet inuti mig och säga: ”Du är okej, även när du gör misstag. De är en naturlig del av livet”.

När skäms du?

Blir du nyfiken på mina böcker? Kolla gärna närmare på min hemsida.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer