53. Carina Halvardsson: "Jag lever nära döden, men vill inte dö än" #charlottepodden

Jag vet att Carina Halvardsson går igenom en svår cancerepisod när jag kontaktar henne. Vi känner varandra sedan länge och jag undrar om hon är beredd till ett samtal om att leva nära döden. Det är hon.
Så vandrar jag från Triangeln i Malmö, förbi Malmö IP, går längs kanten av Pildammsparken, tittar igenkännande på Tallriken och svänger sedan in på Bobergsängen. Bara ett stenkast bort bodde jag en gång för 20 år sedan.
Det är ett kärt återseende. Jag tror inte vi har setts sedan jag lämnade Malmö för sex år sedan. Det är så frestande att komma nära henne, men fototillfället blev det närmaste vi var. För Carina Halvardsson är pandemin ett verkligt hot. Hennes immunförsvar är nedsatt på grund av behandlingar och operationer.
Och där, liksom i stormens öga, möter jag henne. Det finns en innerlighet som är kännbar. Så på ett sätt blir det som att själva samtalet är en enda stor omfamning.
Carina är kvinnan som arbetade med att låsa in fångar på kriminalvårdsanstalt, som längtade efter något annat och blev kroppsterapeut. och sedan har hon varit engagerad i försoningsarbete på fängelser. Det är som att hon gått varvet runt, från att låsa in, till att mentalt befria.
Och själv är hon också i en slags befriat område. Hon tar emot livet varje dag. Accepterar de restriktioner som sjukdomen kräver. Försöker se det som går att göra, istället för det som inte är möjligt. Det finns ett lugn, en bubblande livsglädje i Carina, som smittar av sig.
Hon säger att hon lever i dualiteter, livet och döden, smärtan och smärtfriheten, glädjen och sorgen.
- Om jag är där jag är och inte försöker ta mig bort från sorgen till glädjen, kan jag också stanna i glädjen när den kommer, säger Carina Halvardsson.
Hon är inte längre rädd för att dö, men vill inte dö än och säger att hela livet egentligen är ett lotteri.
Lyssna och älska. Det gör jag.
(Och om du är grymt nyfiken och vill ha ett kort utdrag ur samtalet, kolla här: