"Vem får läsa din dagbok?"

 

Mamma, hur länge har du skrivit dagbok?
Ett av barnen undrar.
– Jag slutade för ungefär 20 år sedan, då jag mötte en man som krävde att få läsa dagboken.
Jag inser vad jag säger. Jag inser en massa. Jag inser att jag inte var fri att vara mig själv i den relationen.

Det är 37 år sedan jag blev mamma för första gången. Jag minns det klart. Men hur klart? Är det så att minnesbilderna förvanskas med tiden, i takt med att jag berättar berättelsen? Så tror jag att det är, att lite i taget så ändrar sig minnena, vi liksom justerar dem i takt med tiden. Förmodligen mest omedvetet. Och förmodligen tror vi ganska mycket, om inte helt, på den berättelse som vi berättar just nu.

Strax innan jag somnade en natt kom jag och tänka på mina dagböcker. Vad hade jag skrivit om äldsta barnets födelse då? Hur väl stämmer den berättelsen med den som bor i mitt minne?

Jag letade fram dagboken och började läsa. Det var vackert att möta mig själv in den yngre versionen och jag är glad över att jag så fylligt beskrev upplevelsen att bli mamma.

I just det här exemplet är det som att minnena redan fanns där, men att läsa dem blev liksom som att titta i en kameralins där skärpan försvunnit lite och nu blev det skarpt igen. 

Det var också intressant att se vad jag uteslöt ur berättelsen i dagboken, vad jag inte tyckte var viktigt nog att berätta (och förmodligen lite självcensur också). Så det var som att jag var tillbaka i scenen och kunde höra och se också det som jag inte skrivit i dagboken.

Jag tog och transkriberade sidorna som handlade om födelsen. Och igår fick han dem som födelsedagspresent. Jag tänkte att det kunde vara intressant eller roligt både för honom och hans fästmö att ta del av.

Denna enkla gåva öppnade för ett samtal om dagböcker. Jag har en fylld banankartong med dagböcker. Jag vet att jag som barn i hög grad censurerade det jag skrev. Mamma har alltid sagt att en dagbok är helig, att ingen ska läsa den, att läsa någon annans dagbok utan lov är en styggelse. Men ändå visste jag att låsen till dagböckerna jag hade som barn var lätt att låsa upp och vem vet om en bror eller någon annan skulle frestas? Jag tog det säkra före det osäkra och höll mig på någorlunda neutral mark.

Men från tonåren och framåt blir mina dagböcker mer rättframma och mindre censurerade och jag får faktiskt lust att börja läsa dem. Vem ser jag i backspegeln?

I perioder skrev jag verkligen varje dag, men det har varierat. Men så för ungefär 20 år sedan slutade jag skriva. Det kändes inte längre tryggt att skriva dagbok. Jag träffade en man som bad att få läsa mina dagböcker och jag sa tvärnej. Men det räckte inte. Denna begäran skapade en otrygghet i mig. Han sa att jag inte fick ha dagböckerna stående i min bokhylla, för då skulle han kunna läsa dem. Ungefär så minns jag det. Så jag slutade skriva dagbok. Ibland skrev jag något slags dagboksliknande att ge honom. Jag minns när jag var borta på kurs och skrev anteckningar, för att sedan visa honom. Självklart var de delvis censurerade. Jag kände mig inte fri att uttrycka vad jag kände. Det fanns en rädsla att bli bestraffad om jag tänkte, kände eller skrev fel.

Det är år sedan jag tänkte på det, att jag, för att skydda min integritet, slutade skriva dagbok. Då var det en skyddsåtgärd och sedan slutade jag tänka på det. Jag började blogga en del år senare och självklart blir det en skriver på en blogg betydligt mer tillrättalagt, så jag har egentligen ganska lite material som visar hur jag har upplevt livet inifrån under 2000-talet. 

Det kommer ett litet hugg i hjärtat. Jag ser mig själv för nästan 20 år sedan. Jag älskade en man som ville ha kontroll över mig. Jag accepterade det. Till det yttre verkade jag så frigjord, men samtidigt var jag rädd, jag hukade, rädd för konsekvenserna.

Jag minns en gång när han varit bortrest och jag skrev dagboksanteckningar till honom. När vi träffades bad jag honom vänta med att läsa dem, tills jag var med. Jag gick och lade mig och somnade. Mitt i natten blir jag väckt av honom. Han är skitförbannad. Han har letat igenom min packning och hittat mina anteckningar och misstyckt med de tankar jag skrivit ner. Han håller en slags förhör med mig. Och jag inser att mitt innersta inte är tryggt. Ändå är det något som gör att jag stannar i flera år till. Och den här aspekten, viljan att kontrollera mig, blir tydligare ju längre avståndet till honom är. Och jag undrar vad det var som gjorde att jag inte bara gick eller sa skarpare ifrån. Kanske för att jag var rädd?

Nu är det länge sedan. Minnet av hur jag slutade skriva dagbok väckte detta minne. En man som vill kontrollera mig. En man som vill läsa allt jag skrev. En man som ville att jag skulle cc:a alla möjlig jag skickade som var riktade till män. Jag maldes nog ner.

Det gör ont att minnas. Men det bästa av ällt är faktiskt att jag kan se vad jag utsattes för och att jag faktiskt valde att gå. Något i mig var friskt. Något i mig värnade mig och mitt liv. Tack för den inre styrkan.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer

#kärlek #manipulation #kontrollbehov #dagbok #krav #minnen #sorg #rädsla #styrka #inrestyrka #mod #kärlekskrigare #svek