När energin får flöda fritt blir leken fantastisk
– Det finns inget vackrare än en kåt kvinna, det tycker alla män som gillar kvinnor.
Jag tittar ut över fjärden, andas in orden, och tänker: ”Ja, så går det också att se på kvinnan, på lusten, på leken.”
Och ändå finns det så många kvinnor som håller lusten tillbaka. För den går ofta hand i hand med skammen.
”Du är för mycket”, ekar det i huvudet.
Jag känner igen rösten. Det är min käre, trögfattade inre domare. Han som tror att han fortfarande behöver vaka över mig. Han som tror att jag utsätter mig för fara om jag helt enkelt är jag. Han som vill att jag ska ta det säkra före det osäkra och tona ner mig. Veta min plats.
Men som han är felprogrammerad.
Min inre domare tror på fullt allvar att lust är farlig, att upphetsning är stötande, att kärlek kan vara störande. Han vill så gärna att jag ska transformeras till en person som stängt dörren till lusten, till euforin, till lekfullheten.
Jag undrar om han uppfattade mannens ord: ”Det finns inget vackrare än en kåt kvinna”.
Jag låter domarens röst klinga ut, de passerar som molnen på himlen. Och jag inser vilken överskuggande makt den inre gestalten hade tidigare. Jag lydde hans varning och kommandon. Jag krympte mitt liv, för säkerhets skull.
Jag är omgiven av personer som bejakar mig, som även bejakar sig själva, som är öppna för att befinna sig i leklandet. Och jag tar ett steg framåt. Jag kastar mig ut i leken. Jag njuter.
Då och då stannar jag upp, jag vill fånga upp tanken, eller tankegodset. Jag vill se om domaren lagt sig att sova, eller gett sig ut på egna äventyr. Han är inte här just nu. Vilken frihetsgrad ger det mig? Har han lämnat skammen kvar nära mig, som en väktare, eller är jag helt fri?
Vad vill min kropp just nu, vad vill min lust just nu, vad rör sig i huvudet just nu?
Jag fortsätter utforska vad som händer i mötet med min lust. Kroppen väcks och flödar. Jag ställer mig inte i vägen utan tillåter livet och lusten att driva mig. Jag fascineras av vad som är möjligt att göra och att vara när domaren är utom synhåll.
Mina ögon är öppna, allt är öppet. Jag tar emot. Jag känner energi som möter mig. Jag känner vågor av åtrå. Den får finnas och förstärkas. Det är som att befinna mig i en stor våg, en våg som jag kan andas i, som inte dränker mig, utan som snarare bär mig. Den bär mig genom vattnet, in i vågorna, genom dem, upp på topparna. Det är som att det finns plats för allt. Skammen ligger och skvalpar lite i bakvattnet. Den stör inte, även om den försöker kvida något.
Nu är det jag som sitter vid rodret och där överlåter jag mig till kroppen, till energin, till lusten. Jag ser att dörren till paradiset är öppet och jag går igenom den, vistas där inne, innan jag försiktigt leds ut. Och då känner jag det. Livet. Läkningen som kan uppstå. Det fantastiska i att säga ja på riktigt, att få plats i kroppen, att inte krympa, utan vara jag. Med lusten och allt.
Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer
