Det kan verkligen ryka även om det inte finns någon eld

När jag hade sett pjäsen ”Jakten” på Stadsteatern i Stockholm skrev jag en liten betraktelse på temat: ”Ingen rök utan eld” är ordspråket från helvetet.
Monica Rehn lämnade kommentaren ”Nästa vecka kommer min bok "Lögnaren" ut på bokförlaget Polaris. Den behandlar samma tema och "ett ordspråk från helvetet" stämmer väl in.”
Gissa om jag blev nyfiken. Nu har jag slukat boken.

En känd författare bli anklagad för våldtäkt, en anklagelse som är helt tagen ur luften. När han själv försöker få reda på vem som kommit med anklagelserna får han nobben på alla håll. Samtidigt börjar medierna skriva stora artiklar om att han är anklagad för våldtäkt och hans liv slås i spillror på rekordtid. Förlag bryter kontakten med honom och plötsligt står han helt utan vänner. Det är som att alla vänder ryggen åt honom, trots att han ännu inte är dömd.

Ur pressmeddelandet från förlaget: 

"Våldtäktsanklagelsen når medierna och drevet tar fart och när Amanda plötsligt försvinner vid ett midsommarfirande ökar misstankarna mot Fabian. Hur han än bedyrar sin oskuld förvandlas han till en enda sak: Sveriges mest hatade man."

Jag behöver kanske inte säga mer om själva storyn. Den är lite som en rysk docka - den har flera lager. 

Men själva grejen, att utpeka någon som brottsling och ständigt tolka det som händer till den anklagades nackdel, känns så fruktansvärt obehaglig.

Ibland kan ju något på ytan verka graverande… ”det här måste betyda att”… och så kommer vi till det där ordspråket ”Ingen rök utan eld”. Och då är logiken att det måste ligga något i anklagelsen, även om den som anklagas säger att hen är oskyldig. Och det blir som om detta i sig, ”jag är oskyldig”, ökar andras känslor av personens skuld. Det är nästan som att andra gottar sig i den personliga tragedi som blir följden av dessa anklagelser.

Monica Rehns historia är både spännande och tankeväckande. Vad kan en person ha för bevekelsegrunder för att påstå att någon har våldtagit, trots att det inte har skett? Hur skapas viljan att förstöra någons liv? Eller kanske det kan vara så att en person tänker ”jag ska skoja lite med den här personen, anklaga hen för våldtäkt, som ett litet spratt, för att få hen att reagera på något sätt”… och sedan blir förvånad över vilka proportioner det lilla sprattet tar?

I en tid då mediedrev är vanliga är det lätt att piska upp stämningar. Jag tittar på skärmen, ser koranbränningar och upprorsvågar i muslimska länder och tänker… att detta är verkligen ett exempel på hur någon inte riktigt fattar konsekvenserna av sitt handlande… eller?

Även om Monica Rehn naturligtvis skruvar historien flera varv (och förhoppningsvis överstiger dikten verkligheten i detta fall…) så tycker jag det är intressant och upprörande hur människor döms på förhand, i synnerhet om brotten de anklagas för ses som moraliskt förkastliga. Som våldtäkt. 

Samtidigt finns det ju för det mesta en annan sida av myntet. De personer som verkligen blivit våldtagna och som kanske inte blir trodda i rätten. Kring det ligger en annan författares mission (eller vad jag uppfattar som hennes mission), nämligen Katarina Wennstams, hon skriver mycket om mäns våld mot kvinnor.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer