"Händelser vid vatten" - jag börjar nörda ner mig

För många år sedan läste jag Kerstin Ekmans roman ”Händelser vid vatten” som gavs ut 1993. Jag hade ganska vaga minnesbilder av boken. Jag minns det ouppklarade mordet på två tältande turister långt upp i Lappmarken, jag minns kollektivet som jag förknippade med smiskaren Hans Scheike. Jag minns den unga kvinnan som flyttade dit med sitt barn… och sedan inte så mycket mer.

För några månader sedan började jag lyssna på boken, det var som att öppna minnets arkiv. ”Javisst ja…” Men sedan fullföljde jag inte lyssnandet - för det krävde för stor uppmärksamhet av mig. Den gick helt enkelt inte att slölyssna till. Det fanns viktig information som kunde serveras, som i bisatser. Lyssningen blev lite dimmig och jag slutade, kunde inte hålla upp intresset, eftersom jag tappade detaljer när jag försökte kombinera lyssnande med aktivitet. För mig var den helt enkelt för komplicerad för att slapplyssna till. Den kräver skärpa, inlyssning, att hänga med, nästan ord för ord.

Så kommer nu teveserien. Jag ser de första avsnitten och både hänger med och missar detaljer. Hur hänger allt samman?

Två tidsplan

Händelser vid vatten utspelar sig i huvudsak i två tidsplan. Sommaren 1973 när unga Annie och hennes dotter Mia lämnar Stockholm för att bosätta sig på Stjärnbergskollektivet, tillsammans med pojkvännen Dan. På vägen upp till kollektivet hittar hon två personer mördade i ett tält. Samma kväll rymmer Johan Brandberg hemifrån och åker till Norge med en mystisk kvinna.

Hösten 1991 kommer Mia hem till sin mamma Annie med sin nya pojkvän Johan Brandberg och en ny händelsekedja startar, en serie händelser som hänger ihop med mordet på turisterna 1973.

(Ja, sen finns det en massa annat också så klart, men bara för att renodla…)

Vi tittar på teveserien. Jag slås av scenografin. Känner igen mig i 1970-talet, minns min tonårstid, tycker scenograf Anna Asp gjort ett fantastiskt jobb.

När en väljer att filmatisera en bok, blir det inte samma sak. Vissa saker tas inte med i filmen, annat kanske ändras lite grand.

Och det är lite svårt att förstå hur allt hänger ihop. Det är som att beskåda ett mysterium, något enigmatiskt. Vad var det egentligen som hände där i Svartvattnet? Vad hände vid Lobberån? Vad hände i Stjärnbergskollektivet? Varför visas jeansen utanför tältet så många gånger? Hade Annie med sitt gevär på promenaden? Vem är Älvräddaren?

Vi blir nördar

Vi tittar om de fyra avsnitten. Vi stannar till här och var. Vi småpratar. ”Här ser du jeansen.” ”Där är geväret”. Det är som att vi behöver två långsamma tittningar för att frilägga handlingen. Lite som att vi som tittar löser en deckare, som att vi är med och lägger ihop två och två.

Jag minns inte hur boken slutade. Jag minns inte om alla frågor blir besvarade. 

Efter två tittningar på de fyra första (ännu sända) avsnitten, så finns det ännu frågor. Till exempel: ”Vem är egentligen Johan Brandberg”. Jag tar fram telefonen, går in i Storytel-appen, tar fram boken och läsaren. Jag börjar läsa romanens första kapitel. Där finns detaljer som antingen saknas i teveserien, eller som kommer att vara med senare. 

Jag får flera små ahas… Jag får en slags förklaring till vem Johan Brandberg är, men det skildras liksom i förbifarten, så det är först nu, när jag verkligen letar, som jag finner svaren. Det är som att Ekman förser läsaren med detaljer, som den som läser för snabbt eller otåligt kan missa. Det är som att berättelsen behöver ett långsammare tempo. En närläsning.

Och jag blir mer och mer intresserad. Jag vill se hur det går. Och om så krävs kanske jag fortsätter bläddra mig igenom romanen för att få ytterligare detaljer, kanske också för att ännu mer förstå vad Kerstin Ekman vill berätta, förstå något djupare, pm det finns något djupare att förstå.

Klanen August

Det är också så fascinerande att Pernilla August spelar den äldre Annie (1991) och hennes dotter Asta spelar den unga Annie (1973). De är på något sätt så lika, att det är lätt att se dem som samma person. En fantastisk rollbesättning (även om ålderskillnaden inte stämmer i verkliga livet). Till det kommer att dottern Mia, som vuxen (1991) spelas av Pernillas yngsta dotter Alba. Alltså. Asta och Pernilla spelar samma rollfigur. Alba och Pernilla spelar mor och dotter. Bara det är så häftigt.

Rolf Lassgård har någonstans sagt att han verkligen ville vara med, han hade spelat tältpinne om så var det enda som givits honom. Nu får han spela en viktig roll som läkaren Birger (1991) Och Rolf Lassgård har dessutom förmodligen en väldigt speciell relation till boken, eftersom han läste den som radioföljetong för ungefär tio år sedan. 

Jag ser också att intresset för boken verkligen är stort nu. Sveriges radios bokcirkel pratar om boken (jag har inte lyssnat, men kanske gör… ifall mitt nörderi fördjupas).

Hur som helst så tycker jag det är häftigt att liksom borra mig ner i en historia på det här sättet. Jag ser fram emot att se nästa del av serien. Och jag undrar, på riktigt, hur det kommer att gå med alla de här personerna jag möter vid det fiktiva Svartvattnet, Lobberån och Stjärnbergskollektivet. 

PS: Hittills har jag inte sett några smiskningar  à la Hans Scheike i skildringen av Stjärnbergskollektivet, det kanske var en felaktig association av mig.

PS igen: Se gärna serien med SVT Play och se den textad - ibland är det knepigt att höra vad människorna säger... 

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer