Villkorslös kärlek? Nej, sådan är inte min kärlek.

 Nu kanske jag skiter i de blåa skåpet, men jag har en sak att bekänna: Min kärlek är inte villkorslös.

Jag har i åratal umgåtts i kretsar där den villkorslösa kärleken är en slags norm, och jag hör många tala om att det är ”äkta” kärlek.

I så fall känner jag inte äkta kärlek.

Men är ”den villkorslösa kärleken” verkligen ett ideal att sträva efter?

”Den som är mest medveten har det största ansvaret i en relation.” ”Din kärlek måste vara villkorslös, annars är den bara självisk”. ”Om du tycker illa om en person, är det bara en projektion”. ”Det är du som skapar ditt liv, inklusive dina sjukdomar.” ”Om du inte når framgång, beror det på att du inte vill tillräckligt, eller för att du inte tror på attraktionslagen.” 

Sådana påståenden, och liknande, det finns massor med varianter, har jag blivit matad med. Jag har tuggat i mig de där idéerna och försökt att leva upp till dem. Jag har försökt vara en ”god människa”.

Om det skulle vara så att det krävs att jag lever upp till dessa påståenden för att vara en sjysst och god person, så har jag kapitalt misslyckats. Med den standarden kanske jag helt enkelt är en egoist?

Och då vill jag säga: Många påståenden av den där typen är helt orimliga, ologiska och håller inte när en skärskådar dem. För vad blir konsekvenserna om en lever upp till dessa ideal? Att bli schizofren? Att tappa bort sig själv? Att inte sätta egna gränser? Att ta överdrivet ansvar för sig själv och de allra närmaste? Att bli utmattad? Att få djupa skuld-och skamkänslor?

Just nu koncentrerar jag mig på den första ”sanningen” - den att äkta kärlek är villkorslös. Vilket dravel! Vilken idioti! 

Jag förstår att grundtanken är god. Du ska bry dig om andra, du ska acceptera andra som de är, du ska överse med andras tillkortakommanden. Men tänk om den villkorslösa kärleken blir ett helvete?

Hen slår mig - men jag älskar hen villkorslöst.

Hen är sarkastisk mot mig offentligt - men jag älskar hen villkorslöst.

Hen går bakom ryggen på mig - men jag älskar hen villkorslöst.

Hen spelar bort sina pengar - men jag älskar hen villkorslöst.

Hen är alkoholist/drogberoende - men jag älskar hen villkorslöst.

Hen förbjuder mig att träffa min familj/vänner - men jag älskar hen villkorslöst.

Tänk om det är så att synen på den villkorslösa kärleken skapar medberoende? Brist på gränssättning? En oförmåga att uttrycka egna behov? 

Varför framställs detta som ideal?

Vad vore mer kärleksfulla alternativ, enligt mig?

Hen slår mig - jag lämnar relationen.

Hen är sarkastisk mot mig offentligt - jag svarar med Jag-budskap: ”Jag blir ledsen när du sårar mig offentligt och önskar att du beter dig vänligare mot mig, annars kanske jag måste lämna relationen.”

Hen går bakom ryggen på mig - jag ifrågasätter hens lojalitet och säger att sanning är viktig för mig.

Hen spelar bort sina pengar - du får bidra med minst hälften till hushållet, annars går jag.

Hen är alkoholist/drogberoende - jag slutar dricka tillsammans med hen och inviterar hen att göra något åt sitt beroende.

Hen förbjuder mig att träffa min familj/vänner - jag fortsätter att träffa min familj/vänner.

Jag tror på riktigt att det finns få fall av fungerande villkorslös kärlek. Det kräver att båda parter är medvetna och agerar medvetet på olika sätt. Jag tror att det i de allra flesta fall är bra och viktigt med villkorad kärlek.

Vilka villkor för kärleksrelationen är viktiga för dig? 

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare 

Love is the answer