charlotterudenstam

Mammabetraktelse: Albert 25 år!

Jag befinner mig bara några kvarter ifrån lägenheten där resan mot Södersjukhuset började en lika isig gråkall morgon som i dag. Några timm...

Jag befinner mig bara några kvarter ifrån lägenheten där resan mot Södersjukhuset började en lika isig gråkall morgon som i dag.
Några timmar senare föddes Albert.
Ibland känns det som väldigt länge sedan. Just nu känns det bara som ett andetag bort.
Grattis Albert på kvartssekeldagen! Jag älskar dig lika mycket som den dagen!


Tiden går, ovedersägligen. När jag födde Albert var jag lika gammal som han är nu. Ändå kan jag då och då känna mig till och med yngre än Albert. Tiden är möjligen delvis en illusion.
Min mamma brukar ringa mig varje födelsedag och där brukar också finnas ett brev till mig. Det är som att hon varje gång påminns om mina första andetag, om den där midsommaraftonen för så länge sedan, då hon blev mamma för första gången.
Och varje gång ett av mina tre barn fyller år, förflyttas jag för en längre eller kortare stund till dagen då de föddes. Jag minns hur födelseprocessen startade, jag minns färden till sjukhuset, jag minns själva förlossningsarbetet, jag minns när jag höll mitt barn i famnen för första gången...

Det är som att livet är så oerhört intensivt just då. Jag har burit ett liv i min mage under nio månader och en dag säger detta liv att det vill befrias från mig, bli självständig, komma ut.
När jag väntade Albert var det så ofattbart att just jag skulle bli mamma. Det kändes som en gåva från högre makter och jag kunde inte riktigt tro att det skulle bli ett riktigt barn. Trots att jag sett ultraljudsbilder, trots att jag kände hur någon sparkade mig bestämt i magen, trots att jag hade hört hjärtljuden.
Ändå, att jag - tillsammans med Alberts pappa - skulle kunna skapa ett riktigt barn var ändå så ogreppbart. Jag visste inte om jag hade en flicka eller pojke i magen, även om magen ändå var döpt till Albert (efter Alberts farmorsfar, vilket jag inte visste då). Jag såg arbetsnamnet mest som något skämtsamt. Det lät roligt med Albert.
Han hade rätt så bråttom, Albert. Det tog så där 6 timmar från det att vattnet gick tills dess han uppgav sitt första tjut.
BB för 25 år sedan var som stenåldern. Jag lovar. När jag födde Albert låg jag uppspänd med benen i vädret som i en gynstol, så jag fick föda Albert i uppförsbacke.
Uppe på BB låg spädisarna i en egen barnsal och de fördes in var fjärde timme (med början 0500), för amning. Resoluta barnsköterskor hjälpte till att få de små liven att suga på mödrarnas bröst. När barnen var färdigammade skulle de ut i barnsalen igen.
Jag gillade inte det där. Jag lät Albert ligga på min mage så länge jag kunde. Jag var euforisk. Jag svämmade över av kärlek över detta lilla barn. Jag ville ha honom liggande på min mage för alltid, jag behövde förstå att detta var den person som legat i min mage så länge. Han låg där och sov på min mage. Han kände säkert igen min hjärtrytm. Vi var fortfarnde i symbios, trots att han nu lämnat min kropp. Det frustrerande var rutinerna på sjukhuset. Att jag inte fick ha honom där hela tiden.
Och nu fyller han alltså 25. Förmodligen kommer jag då och då under denna dag att återvända i tiden, kanske inte alltid till just hans födelse, utan kanske också till andra födelsedagar under hans livstid. Undrar hur många mammor som gör så? Det är som att min förbindelse med Albert är extra stark i dag.
Nyss ringde jag och gratulerade. Jag väckte honom. Så var det inte förr. Då var födelsedagen en minst lika spännande dag som julafton.
Jag hoppas att han får en underbar födelsedag. Emelie håller på med någon överraskning, det vet jag.
Och i morgon kväll får jag krama om min kvartssekling.
Puss o kram på dig Albert
PS: Du slipper bebisbilder i det här inlägget, eftersom jag inte befinner mig hemma..
Den infällda bilden är från 2000 - så såg du ut som 15-åring.

Related

mamma 6298141220374303840

Skicka en kommentar Default Comments

  1. För att känna att man har sina barn hela tiden - och förstå att det är ens egna och inte sjukhusets - måste man sticka därifrån fortast möjligt. Som vi gjorde med de tre sista, du vet.

    SvaraRadera
  2. Agnes födelsedag ska jag sent glömma!

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item