Drömresa med Kailash.

Rummet på Barkgatan är fyllt av människor, instrument och yogamattor.

Svarta rullgardiner är neddragna, så att vi nästan är i mörker, trots den ljusa försommarkvällen utanför.

Kailash Kokopelli och Satya ska ta med oss på en Soundhealingresa.

Men först ska vi sjunga oss samman, för Moder Jord och för oss själva.

Vi är ett trettiotal personer som sitter på de brandgula yogamattorna. Framför oss sitter världsmedborgarna Kailash och Satya. Kailash lämnade skolan vid tretton års ålder och började umgås med naturfolk – främst nordamerikanska indianstammar tror jag – vid sjutton års ålder.

Nu är han omgiven av sina instrument, som han samlat på sig från en massa naturfolk världen runt. Han kan historien om alla sina instrument, om den urgamla didgeridoon, ett instrument aboriginer i Australien spelat på i typ femtiotusen år, om kondorens fjädrar som ger ett svischande ljud, om de magiska trummorna, både från nord och från syd, stränginstrument, ljudskålar, allt möjligt som jag inte vet namnet på.

 Ett av de mantran vi sjöng med i - fast detta är från ett annat tillfälle.

Och vi sjunger med i mantran, för att förbereda oss på den inre ljudresan, vi sjunger om Ganeesha, Shiva, Shakti och en hel del andra, vi sjunger med i sånger på engelska… och långsamt långsamt är det som att vi förflyttas från en yogalokal mitt i Malmö, till en lägereld ute på vidderna. För mig ser jag en lägereld någonstans i västra USA, vi är omgivna av höga spetsiga berg och eldslågorna stiger mot himlen, medan vi sjunger med och rör våra kroppar och blir till ett i natten, det är till och med så jag för min inre blick ser en ginstrand stjärnhimmel.

Så ombeds vi ligga ner.
Soundhealingen kan börja.
Jag har en filt över mig och blundar.
Jag hör de olika ljuden från de märkliga instrumenten
och jag förflyttas till ett slags drömtillstånd,
till ett annat lager av universum, jag är meditation.
Rummet försvinner runt mig och jag är och upplever sällsamma saker.
Allt kommer jag inte ihåg, men jag minns att jag blev fascinerad
av många av de bilder som fladdrar förbi mig.

Så känner jag plötsligt en värme som stiger under mig,
jag känner att jag ligger på något varmt,
hela jag blir uppvärmd underifrån på ett skönt sätt.
Jag upptäcker att jag ligger direkt på röd magma.
Jag är vid källan, vid livets källa, det röda värmer mig,
det är livet och jag hinner reflektera över att det inte alls bränns,
det röda, heta som jag ligger på, ger mig bara skön värme
och det ger mig samtidigt stöd underifrån,
som att ligga på en bädd av magma, där jag kan vila.

Alla spänningar i kroppen släpper.
Det går energivåg efter energivåg genom kroppen,
avslappningen är total och värmen precis lagom.

Då tittar jag upp och ser hela universum.
Så trots att jag befinner mig vid källan
så kan jag se hela stjärnhimlen.
Jag försöker identifiera stjärnbilder,
men det är inte min uppgift nu.
Nu ska jag enbart ta in den storslagna himlen,
se alla stjärnor, känna att jag är en del av detta
och att jag samtidigt befinner mig vid källan.

Jag får en impuls att förena mig med stjärnorna,
att lämna källan.
Då känner jag att jag är förankrad.
Genom mitt hjärta går ett spjut,
ett spjut som alls inte smärtar, tvärtom,
ett spjut vars uppgift är att förankra mig vid källan,
vid Moder Jord.
Spjutet är förankrat i magman,
det går igenom min kropp,
och spetsen är en del av universum.
Spjutets budskap är att jag hör hemma på Moder Jord
och att det ska hjälpa mig att vara grundad,
att hålla mig nära källan … och samtidigt ha tillgång till universum.

Hela jag är energi.
Det är som att varje del, varje cell glöder,
som att det finns en inneboende rörelse i hela kroppen,
jag känner energin från fotsulorna och upp till hjässan.

Och då händer något märkligt.
Min kropp lyfter sig så där 70 centimeter ovanför magman.
Kroppen leviterar där i drömtillståndet.
Det enda som håller fast mig vid Moder Jord är spjutet.
Det är som att det säger att allt är möjligt…
och att det samtidigt är viktigt att vara förankrad.

Ett exempel på Kailashs soundhealing, här med didgeridoo

Jag hör de sista svischande ljuden från något av Kailashs instrument. Jag förstår att resan är över för den här gången. Jag är tillbaka på den brandgula yogamattan. Energin strömmar genom min kropp, den skakar bort spänningarna ännu en gång och så ligger jag där stilla och bara observerar min energifyllda kropp.

Tack Kailash och Satya för den här resan! Och tack Christina Nilsson för att du faciliterade detta.

Kailash Kokopelli, soundhealing, drömresa