Bilden av Alexander jag fått innan vi träffades. Jag skrev om synkronicitet för några dagar sedan. Och lovade berätta om hur Alexander o...
|
Bilden av Alexander jag fått innan vi träffades. |
Och lovade berätta om hur Alexander och jag träffades, om någon ville veta.
Och eftersom jag fick svar, så levererar jag.
Våren 2003. Jag är singel och känner för första gången i mitt liv att jag är okej som jag är – utan en man.
På långfredagen hade jag lite småtråkigt och gick ut på
www.vildawebben.se där jag hade ett konto.
Jag, som inte är så mycket för horoskop, hade ändå låtit en vän på vilda göra ett horoskop för mig. Jag minns att det var sju sidor långt och det enda som stannade i mitt minne av de där sidorna var att det stod att jag skulle passa bra med en vädur.
Så där sitter jag i min ensamhet – barnen var hos sin pappa – och söker på Man, vädur, Stockholm, 36-45 år, on line just nu. Det är enda gången jag haft med ett stjärntecken när jag har gjort en sökning, men det kändes lite kul just då … och som sagt, jag var ensam … och rätt uttråkad.
Jag fick tre träffar. Jag brukar säga att det var två idioter och Alexander. Fast snarare var det väl så att det var en vars profil talade till mitt hjärta. Det var Alexanders.
Så jag läste hans profil och skrev ett mejl som gick ut på att jag gillade hans profil och om han var nyfiken på mig… så kunde han ju läsa min profil.
I det tredje mejlet skrev Alexander: ”Då är det väl lika bra att vi gifter oss”. Och jag svarade: ”Javisst, detta är mitt första cyberfrieri, men vi kanske ska träffas först?” Och vi bestämde att vi skulle träffas en vecka senare i Stockholm, dit jag skulle åka för att leda en kurs.
Alexander hade den här kvällen bott mindre än tre veckor i en egen lägenhet. Han hade levt i samma lägenhet som sin ex-flickvän i mer än ett år, och nu längtade han efter att ”leka rommen av sig”. Det fanns alltså inte minsta tanke på att skaffa en flickvän… Och ändå skrev han det där om att gifta sig… och jag, som äntligen kände mitt eget värde, som också kände att jag klarade mig utan en fast relation… lekte med honom.
Jag fick hans telefonnummer, men kollade inte ens upp hans efternamn. Och jag gav honom aldrig mitt – men vi bestämde en mötesplats och att jag skulle ringa honom när jag satt på flygbussen.
Så det gjorde jag. Jag minns hur jag satt där i mörkret och tänkte: ”Tänk om någon vet att jag talar med en person jag aldrig har träffat, att jag ska på en nätdejt”. För åtta år sedan var det inte lika vanligt som i dag.
Och så svarade han… han hade en så mjuk röst… som jag genast älskade.
Jag kommer före honom till restaurang Tegelvalvet vid S:t Eriksplan. Jag har sett en liten ansiktsbild av honom och har fått för mig att han ska se ut lite som en smidig indian med långt hår. Det är stora skyltfönster in till restaurangen och när jag ser honom utanför (inte alls vidjesmal) så slår hjärtat dubbelslag.
Det är som att något djupt inne i mig omedelbart vet att detta är mannen jag ska leva med. Jag har aldrig – varken förr eller senare – varit med om en sådan reaktion från mitt hjärta.
Han kommer in, vi börjar samtala och timmarna flyger iväg. Jag jobbar hela helgen och kommer till honom på söndag eftermiddag. På måndagen är jag på ett möte och möts av en man som säger:
”Charlotte, något har hänt med dig!”
”Ja, jag har skaffat linser.”
”Nej, det är inte det, du är kär.”
|
Första bilden på Alexander och mig. |
Och då insåg jag att det var just det jag var. Jag var djupt förälskad. Varje gång jag blundade kände jag, hörde jag, såg jag, doftade jag, smakade jag Alexander. Det var den hittills största passionen i mitt liv… och vi var i det där ruset lång tid.
Tre och en halv månad senare var jag Charlotte Rudenstam.
Och då vill jag återgå till detta med synkronicitet. Jag menar hur stor är sannolikheten att den trebarnsmamma från Malmö (som Alexander skämtsamt brukade kalla mig i början av vår relation) ska träffa en tvåbarnspappa från Stockholm, eller att en före detta SSU:are ska bli kär i en före detta MUF:are? Hade vi träffats tidigare (vilket inte hade varit osannolikt, och en gång har vi faktiskt setts innan, kom vi på) hade vi troligen tyckt illa om varandra… de skilda politiska åsikterna hade kommit i vägen, min rädsla hade kommit i vägen, mina föreställningar om hur en man ska vara hade kommit i vägen… och för Alexanders del kanske det också hade varit en massa som hade kommit i vägen.
Men jag gör alltså denna enda sökning, mest på skoj, jag är på djupet en fri människa (en bra grund för en relation), och jag får tre svar… och där står han… I början talade vi så där som förälskade gör. Alexander brukade säga att han väntat på mig i hela sitt liv… och även om den känslan är romantiserad… så fanns det verkligen en mening med att vi skulle träffas… och hela meningen med det vet vi väl inte än ☺
Jag träffade också min kille via dejtingsite! Vi hade nog träffat många via nätet båda två men mest på lek. Var väl på lek när vi träffades med men inte särskilt länge :)
SvaraRaderaFörsta dejten var jätterolig. Jag hade till exempel inte berättat att jag har barn (jag var inte ute efter ett seriöst förhållande och tyckte att det var överflödig info), så när vi satt och fikade som bäst sa han
"Kvinnor på dejtingsiter har tre defekter
1. De är långa (?)
2. De har hundar
3. De har barn
Och så log han och såg så glad ut "men du är ju undantaget som bekräftar regeln!"
ha ha ha. Jag älskar att han använde ordet defekter. Jag sa så klart ingenting.
Ska väl tillägga att denna man cyklade barnen till dagis i morse och kom tillbaka och sa att det var det roligaste han gjort på hela veckan :)
Oj nu skrev jag lite mycket här. Men du drog igång mig!
Hihi ... Alexander kallade mig rätt länge för "en trebarnsmorsa från Malmö" ... och en sådan ville han absolut inte ha - han hade just lämnat en trebarnsmamma... och det är ju kul när någon talar om defekter så där... (och det slutar bra).
SvaraRaderaOch Sonja, jag gillar långa kommentarer :)
Njut av solen i dag.