Brott och straff.

Skolminister Jan Björklund vill att skolk ska föras in skolbetygen.

Känns som ett moget förslag. Inte.

Vad sägs om att skapa en skola som barn och ungdomar vill gå i istället?

Jag har alltid haft svårt för folk som pekar med hela handen och säger: Så här är det, alla tycker, gå ditåt… Naturligtvis är det delvis min inre rebell som spökar – men inte enbart.

För den som pekar med hela handen talar om att han vet bäst (för min personliga erfarenhet säger mig att det ofta är en man som gör detta) och att han vet den enda vägen, den enda lösningen (den slutgiltiga lösningen.)

Det blir ett sätt att sätta sig över andra människor. Att tro sig veta bättre än andra. Att inte vara villig att lyssna, att inte ta in hela sammanhanget… och det är också ett sätt att trycka ner andra.

När någon med auktoritet säger: ”Så här är det” blir det ganska svårt för samtalspartnern att säga… ”Jag har en annan uppfattning.” Det är som att den auktoritäre personens åsikter förvandlas till sanning… och det är särskilt jobbigt när min egen bild av sanningen är en annan.

Detta väcks i mig när jag ser folkpartiledaren Jan Björklund. Numera är partipolitik allt mindre viktigt för mig. Jag gillar inte retoriken, jag gillar inte krypskyttet, jag gillar varken dogmer eller floskler.

Och särskilt lite gillar jag när någon vet vad som är bäst för mig … eller för alla barn.

Idén om att antalet skolkade timmar ska in i skolbetyget är ett uttryck för det där, tycker jag. Det är någon som tror sig vet att genom att hota om bestraffning: ”Det kommer att synas i betyget” hoppas få elever att följa regler.

Är det ett sådant skola vi vill ha? Där elever ”gör vad de ska” för att de annars riskerar att bli bestraffade? Borde inte perspektivet vara det omvända: Hur gör vi så att elever vill och väljer att vara i skolan? Vad ska man dra för slutsatser när skolket ökar? Kan det vara kritik mot skolan, mot en lärare, mot ett ämne… eller kan det handla om en elev som faktiskt behöver hjälp på något sätt?

– Jag är övertygad om att för väldigt många elever blir det mer på allvar när det skrivs in i betyget och då är det många som skärper sig och avstår från att skolka.

Björklund ord till DN nu på morgonen.

Men tänk om det inte alls handlar om det. 

Tänk om Björklund pekar åt fel håll? 

Kanske han ska sätta sig ner och snacka istället för att peka rent av? 

Vad skulle kunna hända då?

Och frågan är: Vilket är det bästa sättet att se en elev? 

Vilket är det bästa sättet att göra sig synlig?