charlotterudenstam

Inte min business.

Jag har hört Eckhart Tolle säga det, jag har hört Wayne Dyer säga det, jag har hört don Miguel Ruiz   säga det. Och ändå är det...



Jag har hört Eckhart Tolle säga det, jag har hört Wayne Dyer säga det, jag har hört don Miguel Ruiz säga det.
Och ändå är det ibland så svårt.
”Vad andra tycker om dig har du inte med att göra.”

Jag hör mig säga det till andra och ganska ofta lever jag det själv. Alltså jag vågar vara den kvinna som står för att jag till exempel har skrivit ”Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft” och allt det där. Och här på bloggen är jag ju väldigt mycket mig själv.
Så jag är en modig person.

Men ibland är det ändå jobbigt. Alltså, inom mig finns en person som krymper när jag käner att jag inte kan leva upp till andras förväntningar på mig. Som, när jag märker att det finns en massa förväntningar på mig, kan börja få dåligt samvete för att jag inte kan eller vill eller har möjlighet.

Jag kan tycka att det är asjobbigt när jag är på mellanhand, till exempel mellan bokförlaget och författaren, och någon av dem inte gör sitt jobb, vilket sinkar min insats – då kan jag få dåligt samvete för att jobbet drar ut på tiden.

Och då är det som att en liten rädsla kommer in… tänk om de tror eller tycker att det trots allt är mitt fel, tänk om de inte kommer att tycka om mej, ge mej fler uppdrag, rekommendera mej… för att det här jobbet tog sådan tid.

Och jag vet att det inte är rationellt för fem öre. I dag är jag inte längre beroende av att alla ska älska mig, eller åtminstone tycke om mig. I dag behöver jag inte få bekräftelse hela tiden för att tro att jag duger. I dag vet jag att jag är okej precis som jag är.
Och ändå händer det att rädslan griper tag i mej, att jag är rädd för vad andra ska tycka. ”Å tänk om hon, han, de blir besvikna på mej nu.” Och ibland kommer den där rädslan trots att jag inte ens ville leva upp till förväntningarna. 

Det är verkligen knasigt.

Är det här spåren av min vilja att vara till lags, att värdera andra högre än mej själv? Förmodligen. Förmodligen är det så att jag då och då (och kanske oftare än jag vill medge) tycker att andra är mer värda än jag är.

Nu står jag på randen till ett projekt där en person vill anlita mej och där jag inte är särskilt intresserad. Det är denna person som har approcherat mej och ändå är det svårt för mej att säga: Sorry, det funkar inte just nu.

Och när jag tittar på min agenda så är den redan full, dels med uppdrag och dels behöver jag tid att utveckla mitt eget företagande. Och kanske skulle det också vara bra med någon liten semesterdag denna sommar?

Händer detta också dej? Att det blir (för) viktigt vad andra kan tänkas tycka om dej? Att du är rädd att ta den lilla konflikt det skulle innebära att säga nej? Att du prioriterar andra mer än dej själv?

Välkommen i klubben.

Jag försöker att omfamna den här delen av mig själv på ett kärleksfullt sätt. Rädslan är troligen gammal, den här delen i mej kanske tror att om jag inte är den som andra vill ha, så har jag inget existensberättigande.

Alla delar i mej har existensberättigande… jag kramar dig, kramar dig… du är okej!
Kram till mej och dej!
Vi är okej!

Related

Wayne Dyer 8616798674013993764

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item