charlotterudenstam

Är du själv eller ensam?

Känslan av att var ensam kan kännas förödande.  Som om jag tittar runt mig och det inte finns någon där.  Då finns övergivenhetskänslan...



Känslan av att var ensam kan kännas förödande. 
Som om jag tittar runt mig och det inte finns någon där. 
Då finns övergivenhetskänslan där. 
Då väcks tankar om att inte behövas, att inte höra till, åt att vara tvungen att fixa allting. 
Men tänk om du vore själv istället? Hur skulle det kännas? 


 Under en rad år gick jag flera utbildningar i Osho-traditionen
Jag utbildade mig till kroppsterapeut och jag gick en utbildning för att komma i kontakt med min essens. 


Säga vad man vill om Osho, men han var varken särskilt dogmatisk. (Det jag främst gillade med honom var att han sa: Du har rätt att vara dig själv.) 
Och han sa en hel del kloka saker (och ibland provocerade han som tusan.) 
Nåväl. 
Osho (som jag aldrig träffade personligen, han var död många år innan jag vågade ta in honom i mitt liv) talade då och då om skillnaden mellan loneliness och aloneness. 
Jag tyckte det var så vackert. 
En lonely människa är alltså ensam och kan känna sig övergiven och väldigt dyster. 
Men en som väljer att vara alone, gör ett aktivt val, hon trivs med att vara själv. 
Hon kan vara i kontakt med sig själv, till exempel under meditation eller i sitt eget sällskap i hemmet (eller var som helst annars, för den delen). 


Och jag har i flera år känt att det saknats ett ord i svenskan för den där känslan. 
Jag har liksom bara hört ordet ensam, jag har saknat ett sätt att förklara det på ett bra sätt på svenska. Jag har haltat mig fram med hjälp av engelska. 


Och så i går, när jag befann mig på min vanliga torsdagsmeditation 
hos Marie Ek Lipanovska, så sa hon orden som äntligen löste problemet för mig: 
”Du behöver inte vara ensam, du kan vara själv.” 
Härligt. 


Och det är det jag menar. 
När du är själv kan det vara självvalt. 
Du kan känna styrka i att vara själv. 
Du är inte längre ett offer för ensamheten. 


Jag minns när jag, för mer än tio år sedan, var nyskild och satt i mitt gula vardagsrum i Malmö och barnen var hos sin pappa. 
Det kändes som att väggarna kom emot mig. 
Jag var så ensam i det gula rummet. 
Det var så ensamt att det nästan kändes kvävande, svårt att andas. 
Jag kunde verkligen inte se möjligheterna i att ha flera dagar för mig själv. 


Jag såg bara det jag saknade och inte det jag faktiskt hade.


 För om jag bara bytte glasögon skulle jag ju ha sett att jag var fri att göra precis vad jag ville. 
Jag var själv. Hade egen tid. 
Men det förmådde jag sällan då. 


Den ensamma tiden släpade sig fram och jag längtade tills barnen skulle komma tillbaka, då livet skulle starta igen, då meningen med tillvaron fanns. 


Och jag förstår de där känslorna hos mig själv. 
Jag har nog alltid varit rädd för att vara ensam. 
Och det börjar långsamt gå över – även om jag fortfarande ganska ofta använder ordet ensam. 


Alltså, i dag kan jag njuta av att gå upp tidigt på morgonen, att vara själv vaken i huset, att göra min 
meditation, att pyssla i min egen takt. 
Jag ser många möjligheter med stunder eller perioder då jag är själv och kan välja helt själv. 


Fast ibland låter jag mig fortfarande drabbas av ensamheten. 
Den stora skillnaden är att det i dag finns ett växelspel mellan ensamhet och att vara själv.


I gårdagens meditation hos Marie var jag rädd för att vara ensam. 
Veckan innan, var jag ju ensam på en planet… men ändå inte… 
jag fick ju tydliga tecken på någon annans närvaro, men vågade inte riktigt fatta det. 
I går valde jag att titta mig runt omkring och när jag såg åt sidorna, 
såg jag massor av människor… jag var varken ensam eller själv… 
det räckte med att se mig omkring. 






Och så kanske det är. 
Om du känner dej negativt ensam, så kanske det ibland räcker 
med att du vrider på huvudet, för att upptäcka att ensamheten bara är en illusion. 
Och som jag ser det… är vi ändå en… 
det finns egentligen ingen ensamhet… 


ändå väljer vi så ofta att se oss så…




Jag lägger med ett par Osho-citat - i just det här ämnet:

  1. The aloneness is total and complete. Not loneliness but aloneness. Loneliness is always concerned with others; aloneness is concerned with oneself.
     
  2. Aloneness is the joy of being just yourself. It is being joyous with yourself, it is enjoying your own company. There are very few people who enjoy their own company. And it is a very strange world: nobody enjoys his company and everybody wants others to enjoy his company! If they don't enjoy he feels insulted -- and alone he feels disgusted with himself. In fact, if YOU cannot enjoy your own company, who else is going to enjoy it?

Related

själv 2752713668020649630

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Tobias Hellsten21 oktober 2011 16:35

    När jag åkte ett par veckor till Dominica i våras så frågade en del vänner, "men, ska du verkligen åka helt själv?" - och jag svarade, "ja, vem skulle jag annars åka som?".

    Så fick jag uppleva min älskade paradisö på egen hand, omvälvas av den och känna en fantastisk samhörighet med grunden till världsalltet - det känndes allt annat än ensamt, och jag själv var mitt i det.

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam24 oktober 2011 09:05

    Vilken fantastisk erfarenhet, Tobias. Jag tror att många vill ha mycket omkring sig och många människor, för att slippa komma i kontakt med något djupare och ibland innebär det också att man går miste om spännande yttre upplevelser också.

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item