charlotterudenstam

Ta hand om dig och din relation ... medan tid är.

Jag har i olika perioder i livet känt det som att livet inte riktigt varit mitt, som att jag levt det på andras villkor, som att jag sa...


Jag har i olika perioder i livet känt det som att livet inte riktigt varit mitt, som att jag levt det på andras villkor, som att jag satt andras behov framför mina egna.

Och inne i min ensamma kammare tyckte jag nog synd om mig själv.

Men jag gjorde egentligen ingenting åt det. Jag behövde en ordentlig kris för att vakna till - då var det möjligt att ta tag i mitt liv.

Tänk om jag hade förstått att de kunde finnas möjligheter att tala med någon tidigare, tänk om det hade funnits (sexsibility)coachning då.


Många av de personer som kommer till Alexander och mig för olika former av stöd, support, coachning och terapi påminner om mig själv.
De har väntat tills gryningen innan de agerar.
Alltså de har väntat tills krisen är ett faktum, tills de är en hårsmån från något som känns katastrofalt. Då är det som att spärrarna försvinner. 

Det är som att när man befinner sig mitt i en kris så är det lättare att se klart.
Då är det lättare att se vilka kompromisser man gör,
hur mycket eller lite plats man tar i sitt liv
och hur långt man är ifrån drömmarna om vad ett liv skulle kunna vara.

Själv var jag den uthärdande typen.
Jag skulle klara allt och jag skulle klara det själv.
Jag bad sällan eller aldrig om hjälp.
Jag berättade för få eller ingen hur det kändes.
Jag uthärdade.
Jag var stark.
Jag trodde och hoppades att det skulle ske ett mirakel som skulle göra att drömmarna besannades.
Jag ljög för mig själv.
Jag lade upp dimridå efter dimridå.

Utåt sett var jag hur lyckad som helst. Alltså jag ljög så mycket för mig själv att jag största delen av tiden trodde på mina egna livslögner.

Och så brakade isen under mig och jag var tvungen att ta mig upp ur vaken eller dö.
Jag valde mitt liv och det är jag oändligt tacksam för idag.

Ibland känns det lite sorgligt att fler verkar vara ungefär som jag.
Att de väntar så länge innan de handlar. Jag tror att typ varenda par skulle kunna ha nytta av lite sexsibilitycoachning, alltså att jobba för närhet, medvetenhet, närvaro, intimitet, öppenhet och sanning redan tidigt i relationen.
Då är det en massa saker som inte hinner cementeras och bli till ”sanningar” i relationen.

Hur vanligt är det inte att de som ingår i ett par egentligen vet ganska lite om sin partner?
Att de på ett djupare plan är lite av främlingar för varandra?
Att de inte på allvar har talat om vad som är viktigt för dem?
Alltså där AB Familj ofta fungerar hur bra som helst, eller i alla fall helt okej, medan relationen mellan de vuxna är så där eller egentligen, om de skulle våga titta på det, är rätt usel. För att det är en brist på kommunikation, för att man koncentrerar sig på det enkla, för att man inte vågar känna eller visa sina känslor, för att behoven inte blir synliggjorda.

Och tänk så många missförstånd det kan bli.
Jag har till exempel haft väldigt svårt att visa sårbarhet (svaghet, tyckte jag förr).
Det var lättare för mig att bli arg än att bli ledsen (så är det delvis fortfarande).
Så det var alltså lättare att skälla än att säga:
– Jag är ledsen, kan jag få en kram. Då är det ju väldigt lätt att den som bli utskälld börjar skälla tillbaka… när den enklaste lösningen hade varit att ge den ilskna en kram.

Sådant har Alexander och jag lärt oss den hårda vägen.
Numera kan jag ofta – men inte alltid – uttrycka mitt behov istället för att skrika.
Jag vågar visa min sårbarhet, jag vågar be om det jag behöver. Ofta får jag det, men inte alltid. Och det är också en viktig läxa. Att förstå att jag är älskad även om jag ibland inte får som jag vill.

Så vänta inte till gryningen innan du agerar. Börja kommunicera. Visa vad du behöver! Våga vara sårbar… och be om hjälp, tips eller stöd, redan i början av en relation. 
Då kan du bli riktigt relationskompetent!

PS: Och som en liten mjukstart på vägen kan du, om du befinner dig i Malmö, komma på sexsibilitykväll den 13 september.

Related

stöd 1811846458207817231

Skicka en kommentar Default Comments

  1. För mig ganska självklart att inte agera förän gryningen randas. Jag måste kapitulera innan jag blir förmögen att göra en förändring. Utan kapitulation, ingen förändring. Kapitulationen är oftast framtvingad. Att jag blir trött på att vara trött på mig själv ungefär.

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam2 september 2013 21:36

    Intressant tankegång, Tim. Jag vet inte om det riktigt är så för mig. Men vi kanske definierar kapitulation på olika sätt? Kram

    SvaraRadera
  3. Jag talar bara för mig själv. En soffpotatis som tränar och sköter kosten lite som en halvmesyr. Äter lite nyttigare då och då och tränar lite mer intensivt då och då och är rätt lat för det mesta och hittar på alla möjliga ursäkter för att slippa träna eller laga nyttig mat. Tills jag får upprepade (viktigt ord) negativa konsekvenser av mitt beteende. Det kan gälla allt, ilska, svartsjuka, hypomani och alla tänkbara och otänkbara missbruk. Alla människor i västvärlden vet att det är livsfarligt att röka. Ändå röker folk, tills de får cancerbeskedet de varit rädda för senaste fem-tio åren. Eller tills jag fläskat på mig Diabetes typ 2 och så vidare... Att någon säger att jag har ett problem/beteende som är dysfunktionellt är bra. Denna någon bör väl vara en närstående eller åtminstone någon som direkt eller indirekt påverkas av mitt vadenukanvara beteende. Där sås inte ett frö, där landar bara lite jord som kan bli en grund för en hel sådd. När JAG, inte tänker, utan KÄNNER att nu vill jag göra något åt detta vadenukanvara beteende planterar jag ett frö. Inte före detta. Identifiera vad det är som får mig att må si eller så och som vi i f.d. missbrukarkretsar kallar för steg 1. Erkänna att jag har ett problem med ditten eller datten, och att det gör mitt liv mer eller mindre ohanterligt. Det där erkännandet kan jag göra intellektuellt hur lätt som helst, men när det känns i hjärtat, själen och jag är villig att göra allt för att göra något åt min situation.
    Kapitulation.


    Märk väl jag skriver om lite mer livsavgörande beslut och stora livsförändringar, inte trivaliteter som kanske inte är så viktigt just för mig.

    SvaraRadera
  4. charlotterudenstam4 september 2013 08:53

    Tack, fin beskrivning av en process. Jag tror att det för mig ofta kommer inifrån, jag själv känner att jag behöver göra något åt det. Kanske för att jag i grunden har en inre strängare röst. Just nu detoxar jag tex. Kram

    SvaraRadera
  5. Härligt med detox. Det viktigaste ordet och hela andemeningen i mitt pretantiösa inlägg ovan är "vill" och inte "måste" Ordet och betydelsen "vill" fördjupas än mer av ordet "villighet" Synonymt för många, men för mig är skillnaden avgrundsdjup. När jag får ta emot och känner villighet och inte bara "vill" att göra något är det en rätt häftig känsla. Vill på speed, ungefär. :) Kram

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item