charlotterudenstam

Älskade 10-åring.

Jag står framför min lärare som har tårar i ögonen. Hon har rättat mitt fysikprov där jag avsiktligt har svarat fel på flera frågo...





Jag står framför min lärare som har tårar i ögonen. Hon har rättat mitt fysikprov där jag avsiktligt har svarat fel på flera frågor. Jag har skrivit de felaktiga svaren på ett sätt som visar att jag egentligen kan.
Hon tittar på mig, vädjande.
– Jag vet att du kan, men jag måste sänka ditt betyg.
Jag tittar på henne med oberörd min.
– Jag kan inte bättre än så här, svarar jag.

Hela mitt inre är i uppror. Jag skulle kunna skriva alla rätt på fysikprovet, men jag orkar inte bli mobbad för att jag är duktig längre. Jag orkar inte höra att jag är en plugghäst. Jag orkar inte längre vara utesluten. 
Samtidigt vill jag att hon ska förstå allt detta. Att jag egentligen kan, men att det är omöjligt för mig att visa. 
Jag är 14 år och på en termin sänker jag betygen i åtta ämnen. 
Jag gör det medvetet. För jag vill vara med i gemenskapen.

Fram till dess hade klassrummet varit fredat. Där inne hade det varit okej att vara duktig. Fram till dess skedde mobbningen, osynliggörandet, bara på rasterna. Men när det smög sig in i den trygga värld som jag älskade – för jag älskade verkligen att lära mig saker – så var jag tvungen att offra också det. Jag var så trött på att vara ensam.

Kanske började det när jag oavsiktligt visade trosorna i fjärde klass. Bänkarna var placerade i u-form, jag hade kort klänning och satt bredbent, ända tills någon sa: Killarna ser dina trosor. Jag anade inte då att det var ett tecken på att jag skulle uteslutas ur gemenskapen. Jag var fel som satt bredbent.

Lite senare säger en av de ledande tjejerna i klassen att jag är den enda som läser med fröken på engelskan. Jag förstår att det betraktas som fel och töntigt att göra som fröken säger, men jag förstår inte varför.

Det börjar tisslas och tasslas om mig allt oftare, men jag låtsas inte om det.

Någon månad senare väljer ledartjejen att börja slåss med mig. Slagsmålet börjar med en skitsak – hon vill att jag ska gå ur gungan som jag sitter i, jag vägrar och hon drar mig ur gungan och börjar slå mig. Hennes båda vapendragare hejar på henne när vi ligger på marken och slåss. 
Jag är tio år och slåss för mitt liv. 
Jag har ingen på min sida och förstår inte varför detta händer mig.

Slagsmålet avbryts när min pappa kommer. Skamset går jag med honom hem. För i vår familj är ett av ledmotiven: När argumenten tryter tar man till knytnävarna. Att slåss är det lägsta en människa kan göra – och nu är jag en sådan vedervärdig människa.

Jag kan inte försvara mig, inte förklara mig – om jag skulle säga att det var någon annan som började, så skulle jag ändå få höra att jag skyllde ifrån mig.

Jag stänger av. Jag sätter på mig en mask av oberördhet. Samtidigt skäms jag fruktansvärt. Jag vill inte gå till skolan dagen efter, men jag vet att jag måste. Jag måste möta alla andra tioåringar. Jag cyklar så sent som möjligt, jag vill komma dit precis innan det ringer in och så bara ställa mig i ledet utanför skolan och marschera in med min klass.

När jag kommer till skolan ser jag cirkeln med mellanstadiebarn. I mitten anar jag tjejen jag slogs med i går. Jag smyger mig fram och står i utkanten av klungan. Jag hör henne berätta om slagsmålet och om hur jag är förövaren, hur jag slitit stora tussar ur hennes hår. Hon breder på ordentligt.

Jag inser att det är kört, att jag inget kan göra. Jag förstår att hon valt att komma tidigt till skolan, samla barnen omkring sig och köra sin version av händelseförloppet, en version som hade väldigt få likheter med min egen upplevelse.

Jag inser att hon manipulerar tioåringarna runt henne till att se mig som en djävul, en person att utesluta, en person att osynliggöra. 
Jag känner hur färgen glider av min kropp och hur jag går in i osynligheten. 
Jag sätter på mig stenansiktet och låtsas som ingenting.
Ingen tår ska någon få se. 
Ingen smärta ska någon få se. 
Allt ska jag bära själv. 
Genom att spela oberörd ska jag vinna till slut. 
Genom att spela oberörd kan de inte komma åt mig, inte på djupet.

Jag minns alla de där rasterna när jag stod ensam. Jag minns hur jag gick fram och frågade om jag fick vara med att leka. Jag minns de bortvända blickarna. Jag minns hur pinsamt varje nej kändes. Hur ont det gjorde. Och jag minns hur viktigt det var att dölja min smärta för dem som ignorerade mig.

Jag längtar in i klassrummet, för där är jag säker. Där blir jag sedd och uppskattad av fröken. Där får jag ta plats.

Men fyra år senare är inte heller den platsen trygg. Jag väljer att förneka mig själv fram tills jag börjar i nionde klass. Då inser jag att det inte går att fortsätta så här. Jag riskerar hela min framtid om jag får låga betyg. Den falska vänskap jag får är inte tillräcklig. Jag är värd mer än så. Jag börjar läsa läxorna igen. Men fortfarande är det väldigt sällan jag släpper ut smärtan jag känner.


Älskade tioåring. 
Jag tar dig i min famn. 
Jag ser dig, jag lovar att försvara dig. 
Jag vet hur svårt livet var för dig. 
Jag vet hur mycket du bar. 
Jag inser att en del av den smärta jag ännu känner i mitt system är din smärta. 
Förlåt mig för att jag har försummat dig så länge.

Related

livet 5454708470844429171

Skicka en kommentar Default Comments

  1. och där började jag gråta på jobbet. Första gången. Oerhört gripande, och kärleksfullt på samma sätt.

    SvaraRadera
  2. Titti Jacobson3 oktober 2013 14:33

    Så fint, det du berättar. Hemskt med mobbningen som bara förstör för oss människor. Tack för att du delar. <3

    SvaraRadera
  3. charlotterudenstam3 oktober 2013 14:49

    Tack kära, kära du <3

    SvaraRadera
  4. Åh tack kära Charlotte, än en gång... det var så själskärande att läsa hur din 10-åring knep ihop i sin utsatthet o ensamhet. Min lilla tjej kan relatera till det... Och då var det som något därinne blev sett även i mig <3 Massa kärlek till dig, mig & alla som har en sån del, både tjejer & killar <3

    SvaraRadera
  5. Åh, minns så väl de där kalla otäcka känslorna; så nedbrytande.. att magen gör ont o mår illa nu när jag läser det.. huu.. och hur det kan ligga under känslan av att vilja så desperat höra till ända in i idag.. så skönt att det sakta börjar slappna av..

    SvaraRadera
  6. Kristina Hovander5 oktober 2013 16:57

    Satt på tåget när jag läste detta och det var inte så smart. Man får konstiga blickar när tårarna plötsligt börjar rinna. Din tioåring kunde varit jag med bara några få ändringar. Du har dock kommit längre än jag i att befria ditt inre barn från hennes fängelse. Jag hoppas så att jag kan komma ut på andra sidan lika stark som du.

    SvaraRadera
  7. charlotterudenstam6 oktober 2013 11:21

    Att döma av all den kärlek det har inlägget har spridit, så tror jag att vi är många. Pussar på dig, Lamhita <3

    SvaraRadera
  8. charlotterudenstam6 oktober 2013 11:22

    Jag tror det är så viktigt att omfamna dessa delar i mig, att se hennes längtan och ta emot henne precis som hon är i dag. Och jag överlevde - du oxå - det är gott att se det <3

    SvaraRadera
  9. charlotterudenstam6 oktober 2013 11:24

    Det kanske var fantastiskt för dem som fick se dina tårar - jag tror att tårar kan befria ... och själv tränar jag på att våga gråta mer... där har jag en del att ta igen <3 Och jag tänker att vi lär oss saker i vår egen takt. När det gäller att hela inre sår är min erfarenhet att det går långsamt och att det är skönt att kunna tillåta det. Baby-steps!

    SvaraRadera
  10. Precis, tänker så ibland- idag lever jag ju, och kan ta hand om mig själv mjukt, och har fina vänner och sammanhang <3 gott mjukt mys til dig med

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item