Veckokrönika: Paradoxer. Skillnaden mellan vad som uttrycks i det yttre och vad som sker på insidan.

I många år har jag mediterat varje morgon.
Sitter jag en kvart är jag nöjd.
Och så, i turbulensen kring skilsmässa, flytt, inre kris… så tappar jag bort det jag mest behöver. Samtidigt som jag startar en bloggutmaning på temat 100 meditationer om kärlek.

Lite ont gör det i kroppen, knoppen och själen när jag skriver ett inlägg om meditation och inte har mediterat den morgonen.

Jag är verkligen inte perfekt. Jag har mina svackor. Jag försöker leva som jag lär, men ibland tar något annat överhanden.

Jag kan verkligen inte säga att jag har varit lat när jag har mediterat mindre än vanligt. Det jag däremot kan säga att det inte är riktigt snällt mot mig själv. För jag vet verkligen att när livet känns som att leva i en torktumlare, så behöver jag meditera.

En morgon går, jag gör något annat än att meditera.
Nästa morgon, passerar jag också platsen där jag mediterar.
Den tredje dagen tittar jag åt ett annat håll.
Den fjärde dagen börjar det dåliga samvetet att mola.
Den femte dagen mediterar jag en pytteliten stund.

Nu, när jag skriver detta, känns det som att ron i mig är tillbaka. Det är möjligt att meditera igen. Och samtidigt behöver jag ta det lite lugnt och försiktigt. Jag kan ha så stora planer. Jag ska både göra lite yoga, lite övningar, lite stretch och så sitta och meditera.

Det har blivit för mycket för mig just nu. Kanske inte för mycket för mig i morgon. Jag kan se att jag snart kan få igång de där dagliga rutinerna som är så bra för mig.

Lite ont gör det både i kroppen och själen när jag skriver inläggen om meditation och samtidigt inte har mediterat den morgonen. Ser jag lite djupare på det kanske skrivandet i sig är en meditation för mig?

Hur som helst. Det är intressant att se att livet är så där paradoxalt. Att det inre och yttre ibland krockar. Och att det yttre betraktare kanske lägger märke till inte är hela sanningen.

För ett ögonblick, eller kanske längre, ska jag meditera över känslan av att fly, av att vara en bluff, av att ljuga för mig själv och för världen.
Men sen återkommer jag till att gilla mig precis som jag är just nu.

Puss på dig.