Explosiva möten i en sällsam värld.

Det dallrar i luften redan utanför entrén. Det är som att människorna som samlas här har byggt upp energin ett bra tag och nu är de redo att explodera. Igen och igen och igen.
Jag ser människor som leker med identiteter, med könsroller, med livet och som tillåter sig att åtminstone för denna kväll släppa allt vad skam heter och ta emot de lockelser livet ger.
Det är dans med explosioner. Liv med explosioner. Liv som tillåts precis här och nu och där de som deltar är vuxna nog att välja sina ja och nej.


Jag passerar Hells Angels lokaler. Lite längre fram står två marschaller, den ena utblåst av vårregnet. In i en industrilokal som har dekorerats till fest. Människor som tillåter sig att pryda sig, på det sätt som känns rätt för dem och som är långt utanför det normgivande samhällets konventioner.

Egentligen vet jag inte vad det är för sällsam värld jag kliver in i. Eller så kanske jag vet det, innerst inne. Kanske är det detta som lockar mig? En värld där jag kan få vara mig, om än under de omständigheter som dunkande musik och myshörnor skapar.

Innan det börjar på allvar blir det många kramar, jag inser att jag är bland vänner och det skapar en slags trygghet. Att andra som jag känner, förmodligen är mer bekanta med den här världen än jag och att de väljer att helhjärtat kliva in. Frågan är, kan jag känna mig själv i det här rummet? Jag står och blundar en stund, känner musiken vibrera i kroppen, känner energin som rör sig, som pumpar i mig. Och ja, jag är här. Jag känner min kropp och mitt hjärta.

Jag möter okända människor, somliga är lika mycket rookies som jag, andra tycks leva i den här världen, de använder ord jag inte riktigt känner igen och jag tillåter mig vila i att vi har skilda erfarenheter och att jag är okej som jag är.

Musiken har knappt börjat och där står ett par som det bara ångar energi av. Det är som att deras kroppar förenas av osynliga trådar, som de vibrerar med. Jag ser hur de tillåter attraktionen som finns att lekas ut på energinivå. Två varelser som vibrerar tillsammans.

Rätt var det är, eller snarare då och då, är det som att de flesta i rummet vibrerar på sitt eget sätt. Som att energin smittar, som att vi som vistas i rummen är som en gemensam organism som doftar sexualitet.

Det finns en lekfullhet i klädsel, i rörelse, i blickar. Det finns en hunger på livet, en vilja, längtan eller impuls att följa attraktionen och uppmärksamma om svaret är ett ja eller ett nej. Människorna är av alla möjliga fasoner, i alla möjliga vuxna åldrar. Någon tar ett glas billig skumpa, någon tar ett glas öl, men det finns ingen fylla här, det är som att energin som byggts upp enskilt och tillsammans räcker, som att det inte finns något skäl till att skapa oskärpa eller extra mod.

Något befriande finns det i det tillåtande, i tanken att vuxna människor är mogna att fatta beslut som tjänar dem. Att det är på mitt ansvar att välja hur nära jag vill gå någon av medmänniskorna i det pumpande rummet.

Timmarna innan sitter jag tillsammans med ett par vänner i en lägenhet på Söder. Vi testar olika kläder inför varandra. Vi målar oss. Vi får rekommendationer och feedback. Vi dricker alkoholfri champagne. Det känns lite som att vara tillbaka i tonårstiden, på väg till skoldansen. Vilka förväntningar finns i luften? Hur vill vi att kvällen ska avlöpa?

Själv tänker jag: Jag svävar redan fritt, jag släpper tanken på att ha idéer, jag släpper också farhågor, jag tillåter mig att ta emot, jag tillåter livet att hända.

Precis innan jag ska gå hem står jag nära en man i en omfamning som har så mycket energi att jag nästan trillar omkull. Det är som att luften är elektrisk. Jag har redan ryggsäcken på och ska precis få skjuts hem. Jag tittar mannen i ögonen och säger:
– Vi kanske ska ta en fika någon dag?