charlotterudenstam

Veckokrönika: När såren flyter upp till ytan




Frihet är nog det ord som bestämt karaktäriserar mitt liv just nu.
Jag är fri att ta emot livet, jag har lite som binder mig.
Jag tillåter också känslorna att leva fritt och då och då upplever jag hur smärtsamma sår letar sig upp till ytan. Reptilhjärnan fångar mig och jag fryser till mitt i rörelsen.


Det är mitt inre barn som är livrädd. Det är hennes känslor som gör att reptilhjärnan i mig aktiveras.

Vi går runt i ett rum utan att titta på varandra. Ledaren ber oss så småningom att stanna framför en person. Den ena av oss ska böja sig, visa sig underordnad den andre. Redan när jag hör instruktionen fryser jag till. 

Jag märker hur stora delar av min hjärna bara släcker ner och kvar är bara reptildelen. Den som vill fly, dö eller illa fäkta. Jag känner mig fångad, jag känner mig livrädd, jag önskar att jag bara kan ta mig ur den här situationen. Jag väljer att kliva ur övningen, genom att ställa mig på ett sätt som gör att ingen kan möta mig. Hjärtat pumpar hårt.

Jag har varit här förut. Jag har varit här många gånger förut. Nu tillåter jag mig att känna reptilhjärnans övertag, bevittna det. Jag tillåter de starka rädslorna som skapas i mig att finnas där, men jag låter dem inte ta överhanden. Någonstans finns det en nyfikenhet kring vad det är som gör att jag, vid den ytterst enkla instruktionen, att jag ska böja mitt huvud inför någon, går i chock, känner en inre panik.


Att öppna hjärtat handlar ibland om att känna smärtan.

Rummet stannar upp, vi ska få fler instruktioner, till en övning i flera steg, där syftet är att leka med dominans och underordning. Jag är helt oförberedd på detta, för jag har läst att dagen ska handlar om något annat. När sekvensen visas upp, känns det för mig som att jag bevittnar övergrepp. 
Jag ser mig själv i den undergivnes position. Jag ser en person som i själva verket känner sig stark, men som tillåter en annan att dominera, och därmed kränka mig. Jag ser mitt tonårsjag, som i sin osäkerhet, vid flera tillfällen valde eller hamnade i en undergiven position som skapat djupa sår i mitt system, kanske till och med i mina celler. Stilla tårar rinner medan jag bevittnar sekvensen. 
Jag kan titta på den både med mina vuxna ögon, jag ser att detta kan vara en intressant lek, men samtidigt är det som att mitt inre barn skriker FARA i mina öron.

När instruktionen är klar, berättar jag för gruppen vad som väcks i mig, det är situationer av våldtäkt och sexuella kränkningar som just nu bor i min kropp och jag vet inte om det är bra för mig att delta.

Jag väljer att stanna utanför övningen. Det jag känner är att det inte är jag, den vuxna jag, som känner paniken. Det är mitt inre barn som är livrädd. Det är hennes känslor som gör att reptilhjärnan i mig aktiveras. Och just nu behöver jag visa henne att jag ser henne och att jag finns där för henne.

Då kunde jag inte säga nej.
Ett sätt skulle naturligtvis kunna vara att jag säger till mitt inre barn att jag ska göra övningen, att jag är vuxen nog, att hon kan lita på mig. Men i det här läget känns det inte rätt. Det jag tar mig friheten att göra är att stå vid sidan av, betrakta övningen, och därmed visar jag mitt inre barn att jag ställer upp på henne, att jag inte utsätter henne för fara i detta ögonblick, att hon kan lita på mitt omdöme. Det blir också ett sätt att skapa ett tryggare band mellan mitt inre och mitt yttre.

Jag berättar stilla för gruppen om vad som väckts och så väljer jag att sitta och titta på. En kvinna kommer fram till mig och frågar om jag vill vila i hennes famn. Jag tackar ja. Det känns så oerhört skönt att betrakta och samtidigt vara omsluten. Det är som att ännu ett lager i mig får möjlighet att slappna av och kanske kanske cellernas panik kan minska en aning av detta val jag gör.
I dag har jag friheten att välja. Det är inte alltid det är så i livet. 
Som barn är vi beroende. 
Som tonåring var jag vilsen och livrädd. 
Nyligen publicerade jag mitt sommarprogram som handlade om sexuellt våld – och kanske det bidrar till att känslorna är så starka den här dagen? 
Men kanske speglas också annat våld som tonårsflickan i mig utsattes för? 
Jag vet inte riktigt, jag vet bara att för mig kändes det skönt att fritt välja hur jag skulle handla. 
Jag valde att vara snäll mot mig själv och det känns riktigt bra.


PS: Här är en artikel som handlar om första gången jag mötte den här övningen och vad som hände i mig då. Jag adresserar cockerspanielmännen i den.

Reflektionsfråga:

När känner du friheten att säga nej till andra och ja till dig själv?


Charlotte Rudenstam är medmänniska, coachförfattare och föreläsare som vill bidra till att du älskar livet. Lyssna på 100%-podden där hon möter fantastiska människor som älskar livet. Nytt avsnitt varje onsdag.Hon har skrivit böcker som ”100 % Charlotte – Ta ditt inre ledarskap” ochIngen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft”.

Related

veckokrönika 3909778954312766780

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item