Veckokrönika: Dags att välja det röda pillret?

Hur skulle världen se ut om fler människor valde att leva fullt ut?
Om rädsla och skam sveptes i väg?
Om fler känner sig som 100%-are.
Jag läser "Dödssynden" av Harper Lee och berörs djupt av skammens kraft.
Tid för det röda pillret, vänner.

Jag minns när jag intervjuade Jenny Wenhammar, Femen-aktivisten, för 100%-podden. När jag hade avslutat inspelningen sa hon att det var något hon ville lägga till – och hon pratade en stund om att vara 69% Jenny – och i det låg någonting kring att inte riktigt vad hela 100% är, att ha kvar en del nyfikenhet, att inte vara självklart på ett visst sätt… lite så uppfattade jag henne.

Det är roligt att leka med procent. För mig representerar de 100% en vilja att vara mig själv, att omfamna mig själv fullt ut och inkludera de motsägelsefullheter som ingår.

Häromdagen fick jag en fråga från Anna Åhlund, tecknaren och författaren till ”En snippa om dagen” som du snart kan höra i 100%-podden

Ser du dina största tillgångar också som dina största hinder? Alltså att en egenskap går att se från helt motsatta håll. Och vi filosoferade en kort stund kring det.

Vad jag är ute efter är att acceptera det som är, hela rubbet liksom. Och jag tror att det är få som gör det i dag.

När jag intervjuade Raymond Ahlgren för 100%-podden sa han att det är några få procent som gör det… och att de flesta väljer att leva sina liv inom en mindre och bekvämare – komfortzon.

Tänk om det är så att det bara är enstaka människor, som verkligen tar chansen att leva sina liv fullt ut?

Under de senaste åren har jag själv och tillsammans med andra funderat kring vad det är som gör att så få, kanske 2% väljer att utforska livet utan säkerhetslinor? Vad är det som går att det är så få som väljer det röda pillret i The Matrix?

Jag tror det handlar om rädslor av olika slag och rädslor kopplade till skam. Det finns en så fasansfullt stor rädsla att inte vara inkluderad i gruppen – och den rädslan kan också vara verklig. Hur många som blåst i visselpipor har inte förflyttats ut i kylan – trots att de flesta vet att de har rätt?

Jag läste precis ”Dödssynden” av Harper Lee. Den utspelar sig i en småstad i Alabama i början av 1930-talet och skrevs 1960. Den skildrar den rasism som frodas i den lilla staden, där de afroamerikanska medborgarna har ett annat och lägre värde än den vita majoritetsbefolkningen – och även lägre än uslingarna med vit hud. Det är en bok som tränger genom huden på mig och den visar så tydligt hur skam och rädsla rättfärdigar fega och felaktiga beslut.

Där livet liksom handlar om att rädda sitt eget skinn (bokstavligen i denna bok) och att lögner och bigotteri är pris som människor får betala.

I centrum av ”Dödssynden” finns advokaten Atticus Finch, en person som tillhör de 2% som vågar stå upp för sanning och rättvisa.

Tänk att den bok som skrevs för 55 år sedan kan träffa så rätt in i hjärtat.

Hur skulle samhället se ut om fler – bara några procent till skulle våga sig ut ur komfortzonen? Vad händer när fler tar det röda pillret? Vad händer när fler blir levare? Jag är övertygad om svaret: Vi får en värld där fler tänker själv, där fler tar ansvar och där fler väljer kärlek.