Till Alexander
Den första bilden på oss, tagen några dagar innan jag skrev brevet i blogglinlägget . Hej Alexander! Nu är jag på väg till Kina. Så här...
Hej Alexander! Nu är jag på väg till Kina. Så här länge har vi hittills aldrig varit ifrån varandra. Jag kom att tänka på vår första tid tillsammans. Då vi bodde sextio mil ifrån varandra och var uppfylld av en skälvande, förälskad känsla, dygnet runt. Så jag vill skicka ett litet minne. Det första brev till dig (inte mejl), som jag satt och skrev en dag i maj 2003, när du var på IHM och jag skulle jobba i lägenheten i Hagsätra. Här är ett litet utrdrag, som visar en del av hur vi utforskade varandra och oss själva. Med detta vill jag helt enkelt säga: ALEXANDER JAG ÄLSKAR DEJ!
Den här resan jag håller på med har pågått i fem-sex år, hittar jag en almanacka kan jag nog till och med sätta datum på dess start, det var när det stod i eldskrift framför mej att jag inte visste vem jag själv var. En läskig känsla. Och av det följde att jag vågade se hålet i mitt hjärta, att jag vågade känna att jag var ensam i tvåsamheten… och långsamt långsamt började jag bygga upp Jag, se att jag är okej…
.. och emellanåt så får jag små stick, eller små påminnelser om den där gamla känslan av värdelöst, att jag i mej inte är något… det kommer allt mer sällan och i dag vet jag (oftast) vad det handlar om. Så då i går kväll, när du uttryckte din frustration… så blev jag rädd och rädslan tror jag, när jag tänker på det, snarare handlar om att Vara Fel (skammen) än att Göra fel (Skulden)… alltså jag kände liksom en stöt inom mej, som skriker i mitt öra ”Vem är du att tro att du är nån…” Och det är klart (?) att det ställs på sin spets nu, när jag mött dej, dej som jag älskar och som jag vill leva med och leva sant med och som redan betyder så oerhört mycket för mej… (och där jag nästan förvånat betraktar att känslan för dej hela tiden växer, jag trodde liksom att jag var uppe på höjderna redan när den första förälskelsekänslan kom... och så blir det bara mer o mer o mer… märkligt…. Och o så underbart… och kanske lite lite skrämmande).
… Alltså att det ställs på sin spets, på det sättet att Jante knackar mej i ryggen… att det finns röster inom mej som säger att jag inte är värd så mycket kärlek… och kanske den där rösten säger så där till mej för att ”skona’’ mej samtidigt, att den inre rösten är rädd att bli övergiven och genom att hålla mej lite på plats ska hindra mej från att landa hårt om du plötsligt vände mej ryggen…
Och då väljer jag… fast det inte alltid är lätt … att säga just som det är… att tala om min rädsla… och du talar om din… och den där stunden i sängen när vi låg och pratade, kändes så nära och jag riktigt kände hur den rädda fågelungen pickade i mitt bröst… och jag stannade kvar, jag stannade i min rädsla…och du fick möta den… och jag fick möta din… Och även om det var jobbigt just då, var det viktigt för mej… och nu när jag tänker på det så är det ett vackert ögonblick jag ser. Att våga detta, Alexander, det är stort för mej… det är att säga till alla de där Jantarna jag skiter i dem, att jag är mej själv, att jag duger… Det är en rätt så skön känsla att ge jantarna några såna andliga fetsmällar!
Sen satt vi där i soffan, med sista ciggarna, sippandes lite vin… och jag ville krypa in i kroppen på dej… ville vara i dej… kände sådan oerhört stark samhörighet, närhet och kärlek… och … mmm… jag känner våra kyssar om jag blundar…
Alexander
Jag älskar dej så mycket, det är svårt att uttrycka i ord… och jag vill visa världen dej och mej och vår kärlek… jag vill älska med dej, utforska oss… och gå hand i hand med dej till världens ände om det är dit vi har lust att ta oss…
Tänk, Alexander, när jag skrev detta visste jag inte att jag bara två månader senare skulle vara fru Rudenstam! Men så blev det!
Ja så blev det, och nu har det gått 7 år. Det känns gött, det är upp och ner och vi lever!
SvaraRaderaDet kändes bra att läsa och var helt oväntat! Känns lite ensamt nu, några timmar efter vi sprang till tåget för att du skulle hinna.
Te amo hasta el cielo!
/Alexander
Tack för att du delar med dig <3
SvaraRaderaÅh, vad fint!!! Jag blir alldeles rörd...
SvaraRaderaCharlotte, du är så öppen, modig och kärleksfull! Jag beundrar dig! Tack för att du delar med dig. Varma kramar från Petra J
SvaraRaderaFantastiska Du, syster o Gudinna... du sprider så mycket sanning o kärlek på jorden att jag får gåshud! Sluta aldrig dela med dig också till oss andra!! Love Lamhita
SvaraRaderaTack för att du delar med dig <3
SvaraRadera