Om konsten att be om hjälp.

Den perfekta förklädnaden?

Någon gång tidigt i mitt liv bestämde jag mig för att det var ett nederlag att be om hjälp för att få mina behov tillgodosedda.

Om jag visade att jag behövde något så blottade jag mig själv och jag var rädd att det skulle döda mig.

Så jag valde, vid så där fyra års ålder en glad yta och jag lärde mig att finnas där för andra.

Jag vet fortfarande inte varför jag gjorde det valet. Det blev min överlevnadsstrategi.

I kvinnocirkeln får var och en dra ett gudinnekort och sedan är det jag som läser gudinnornas budskap.

Min gudinna, den här kvällen, Abundantia, inleder med att ”säga”: Att be om hjälp är ett tecken på styrka, inte på svaghet.”

Jag ler och låter det passera. Alltså jag tar inte riktigt in det. Då.

Så i går befann jag mig på Adina Ståhles fantastiska kurs Bli en human scanner. Gruppen ska skanna mig, läsa vilket signalsystem jag använder. De ska alltså se hur just jag använder kroppsspråket, vad som är det utmärkande för mig. Jag vet redan att jag är en gest-person, men det är ändå roligt att höra vad gruppen ska säga. (Jag viftar mycket.)

Någon säger: Men Charlotte tittar ju på den som talar, hon tittar liksom på en i taget, säger någon.

Och jag får frågan vad det kan bero på. Och från mitt inre (och absolut inte från mitt sinne) bubblar svaret upp:

– Jag tittar på folk för att avgöra om de är vän eller fiende, om jag kan lita på dem eller inte.

Och jag känner hur den här insikten tar mig. Jag blir darrig i kroppen. Jag får tårar i ögonen. Jag har länge vetat att jag har ett starkt alarm… Det är som jag har en såsblandare på en ambulans som ständigt är på, som vädrar efter faror… och jag brukar märka det till exempel i trafiken. Men jag har aldrig kopplat det till mina ögon och min blick.

Under dagen förflyttas jag tillbaka i tiden. Jag känner en djup sorg som strömmar genom mig. Jag ÄR fyraåringen som ständigt måste vara på sin vakt… och som samtidigt är den stora kommunikatören och det stora leendet. Och den flickan växer upp och blir kaxig, kantig, verkar be om hjälp (men aldrig gör det på djupet), ironisk, välfungerande… och som samtidigt känner att hon måste dölja sitt innersta, annars kommer alla att överge henne.

När jag skriver detta känns det igen. Det känns i mitt hjärtchakra. Tårarna bränner innanför ögonlocken. 

För jag beskar min frihet så mycket. Jag var ständigt tvungen att kryssa mellan upplevda faror och jag måste hela tiden dölja mina behov och vem jag egentligen var. Så kämpigt det var! Vilken kämpe jag var! 

Att be om hjälp fanns inte på kartan.

Bland det som kändes jobbigt var att bli förlöjligad eller skrattad åt. Då kändes det som att dö. Därför blev jag så otroligt rädd för att göra bort mig. Känslig för skrat som kunde kännas som hån. Jag började läsa av människor… började anpassa vad jag sa och när jag sa det… Jag fick också höra att jag var okänslig… vilket inte alls stämde med min inre bild… jag som tassade på tå genom livet… som var rädd att krossa glaset under fötterna.

Men uppenbarligen var jag en väldigt bra skådespelare, för ingen såg igenom mig. Jag bar den perfekta masken.

Och nu vågar jag visa min sårbarhet. Jag inledde gårdagen med att göra det. Och när min insikt om ögonen kom så fick jag en öppning in till min sorg. Det finns floder av gråt kvar. På något sätt var det okej att visa glädje och ilska för mig. Men inte att jag var ledsen. Det var livsfarligt.

En av de saker som drabbar mig i dag är detta: Jag förstår inte varför jag upplevde detta hot. Jag var ett älskat barn. Och ändå upplevde jag att jag levde i ett fiendeland där jag ständigt måste vara på min vakt och att låtsas att jag var någon annan än den jag är.

Så nu andas jag. Andas, andas, andas…

Under gårdagen kom sorgeattacker, tårarna rann och till sist vågade jag be Alexander om hjälp. Och han fanns där. Vid middagen kom jag att tänka på gudinnans ord… Det kanske är dags nu? Världen är kanske inte så farlig längre? 

Och i dag vet jag att när jag visar min sårbarhet, när jag visar min styrka, när jag visar min livspassion, min lust, min kärlek,… allt det som är jag så blir jag mottagen i kärlek. Jag vet det. En ännu finns där en liten flicka som kanske ännu inte litar på det.

Så nu kramar jag min fyraåring. Hon är söt, hon är stark och hon gråter. Och jag älskar henne precis som hon är.

Namaste!

Och tack Adina och alla kvinnor för att jag fick möta detta. Det är väl så att jag är mogen att ta emot det nu.

Vilken var din överlevnadsstrategi?