Bok: 14 år och till salu.

Jag hade en flyktig kontakt med Caroline Engvall häromåret. Det gällde en intervju som inte blev av för att Facebook strulade på något sätt.
Då skulle hon just ge ut sin första bok 14 år till salu – en skakande svensk historia.
Det var just var den var. En skakande svensk historia om en ung kvinnas värnlöshet.


Det finns en bokhylla med böcker som det bara är att ta och läsa på Coral Island Resort. Häromdagen kollade jag igenom om utbudet på svenska. Jag drar slutsatsen att det är ganska många svenskar som hittar hit (men jag kan också rapportera att vi hört norska, finska, engelska, italienska, franska och en massa kinesiska här).


När jag tittar på pocketomslaget av Caroline Engvalls bok ser jag att hon lever halva året i Thailand med dotter och sambo. En händelse som ser ut som en tanke.


Redan när jag hade den där flyktiga kontakten med Caroline Engvall tänkte jag att jag borde läsa boken. Och nu kom den alltså i min väg. Jag läste Tessans historia på några timmar. Det är något i sådana där berättelser som gör att jag inte kan släppa dem. Kanske för att det trots allt finns ett slags igenkännande. Tessan var 14 år när hon våldtogs, jag var femton. Hennes våldtäkt var betydligt brutalare än det jag varit med om – jag intalade ju till och med mig själv om att jag inte hade blivit just våldtagen och att jag fick skylla mig själv. I Tessans fall var brutaliteten så uppenbar, det gick inte att blunda för att en ”kompis” på högstadiet hade föst in henne i ett redskapsskjul och gett sig på heenne, alltså det gick inte att blunda för det faktum att killen hade våldtagit henne. Men sedan finns likheterna där igen. Tessan tog på sig skulden på vad som hände. Det var nog trots allt hennes fel att hon blivit våldtagen.


Ibland undrar jag vad vi lever i för samhälle som gör att Tessan, jag själv och tyvärr många med oss drar slutsatsen att våldtäkter är vårt fel. Och att den slutsatsen är okej att dra och att den slutsatsen sällan ifrågasätts? Vad är det som gör att så många väljer att blunda för unga kvinnors utsatthet? Vad är det som gör att tjejer sinsemellan kan säga: Man får räkna med att sådant händer? Vad är det som gör att unga kvinnors kroppar ses som lovligt byte? Jag har inte svaret på de frågorna.


Vad jag vet är att när jag vågade erkänna våldtäkten för mig själv och började tala om det så släppte skammen kring det. Det var inte längre pinsamt. Och det var ett viktigt steg för mig. I dag är det en del av min historia och något som jag berättar om för att jag hoppas att den som läser det och som har liknande erfarenheter ska veta att det går att komma över.


Tessans resa är så mycket värre än min. Men också hon reser sig till slut – med samhällets hjälp faktiskt (och det känns hoppfullt och bra). Tessan drog slutsatsen att hon var värdelös och ganska slumpmässigt (känns det som) kom det sig att hon började sälja sex som 14-åring. I dag (eller snarare redan för tio år sedan, när detta utspelar sig) är det lätt för unga tjejer att sälja sex. Kåta män på nätet är bara ett par knapptryckningar bort.
Tessans slutsatser, att hon ändå var värdelös, att hon på något sätt försökte sona våldtäkten genom att sälja sex, är så himla tragiska. Hon mötte många män och tyvärr var flera av dem brutala. Hemsk läsning. Vidrigt. Hur kan män (ofta med barn i hennes egen ålder) bete sig så mot en ung flicka?


Och en av de saker som tar mig, är hennes beskrivningar av hur hon stiger ur sin egen kropp. Hur kroppen är där, med männen, hur munnen säger lögner, medan det som är hon inte är där. Det är som att de där männen knullar och ibland våldtar ett tomt skal. Att vara ett tomt skal kan innebära att vara i chock, att inte känna, att man låtsas som att det händer någon annan. När man inte är närvarande känns det inte lika mycket. Då kan man vara någon annanstans. Också det har jag varit med om, fast under helt andra omständigheter än Tessan. Men det där sättet att liksom vara i en situation och ändå inte vara där. Att på en och samma gång få något slags bekräftelse genom en mans rörelse och samtidigt hata sig själv för att göra det. Och stänga av, stänga av, stänga av.
Det är som att hela den här varelsen (och här vill jag inte riktigt jämföra mig med Tessan, mina upplevelser är inte alls av samma kaliber som hennes) fryser till is. Och att då börja tina upp, att börja känna – det kan göra så ont. Det kan göra ont att det känns lättare att återfalla i ett destruktivt beteende. Och jag tror att detta gäller alla slags destruktiva beteenden. Att våga känna hur våldtäkten kändes. Det gör ont. Det smärtar. Men samtidigt går smärtan över och det är ju det som är det glädjande. Att tina upp kan kännas lite skärseldsliknande, men det går över och det finns en möjlighet att komma ut hel på andra sidan. Den möjligheten finns.


Och jag tänker att det är detta som gör att många är kvar i beroende av droger, sex, alkohol, att begå brott, att handla saker, äta sötsaker eller vad det nu kan vara, att det är så jobbigt att tina och börja känna.


Men det är värt det.
Det visar Tessan i boken 14 år till salu. I dag lever hon ett helt normat liv och kan acceptera det hon varit med om – och hon vet i dag tt inte lägga skulden på sig själv för det våld hon blev utsatt för.
Heja Tessan!