Vanans makt.

I helgen for vi till återvinningsstationen för att rensa lite i röran.

Vi hyrde släp, lastade och körde.

Det tog en bra stund.

På vägen dit diskuterade vi om det inte är så att Malmös andra återvinningsstation faktiskt låg närmare. Vanans makt hade än en gång segrat.

Jag menar det är ju egentligen helt knäppt. Sedan tre år bor vi, åtminstone fågelvägen, närmare återvinningsstationen i Hyllie. Ändå åker vi till Sjölunda – för att vi hittar dit. Vi som ägnar tid åt att samla och sortera, sitter dagarna i ända framför datorn, som är ena hejare på att googla och söka information, som har iPhone appar som hjälper oss på alla möjliga sätt, som gps och Skånetrafiken. Och så har vi vara låtit bli att gå in på Sysav och kolla adressen.

När vi sitter där i bilen på väg till Sjölunda påminner vi oss om att det var samma sak förra gången. Alltså att vi konstaterade att vi borde kolla upp var Hyllieanläggningen ligger, eftersom den troligen är närmare. 

Men så blir det liksom inte av. Det är så lätt och bekvämt att följa den väg vi är vana vid. Och vi skrattar lite grand åt hur paradoxalt det är. Det tar oss troligen längre tid, kostar mer i bensin… och ända har vi låtit bli att göra de där tre extra knapptryckningarna på datorn.

Kanske det hände för att jag (eller vi) skulle bli extra medvetna om vanans makt. Hur lätt det är att rulla på i samma hjulspår, trots att det troligen inte är tjänar oss längre.

Det där kom upp en del på vårt Samtal om lust och liv i går också. Ämnet var visserligen något helt annat, vår förmåga att sätta gränser i sexuella sammanhang, men vi kom ändå in på det där med vanans makt: Till exempel att leva kvar i en relation som båda egentligen har tröttnat på, eller där båda bara stannar för de är vana vid varandra, för att det är jobbigt att bryta upp och vad ska barnen och grannarna säga? Same, same but different.

Sedan finns det ju också vanor som är bra, som inte ska brytas, som mina morgonmeditationer. När jag känner motstånd mot att gå upp och göra dem, så vet jag att det är extra viktigt att faktiskt pallra mig upp. Att bryta vanan, rutinen, schemat, vore då att straffa mig själv.

Men som sagt, jag undrar hur många saker vi gör av slentrian, som vi fortsätter att göra utan att tänka på det… som kanske kostar oss mer än det smakar. 

Som ett experiment kan du ju titta på dina matvanor… brukar du köpa ungefär samma saker… för att du är van vid det och det funkar hyfsat? 

Kanske finns det många bättre alternativ, bara du gör några knapptryckningar? 

Hur mycket är bekvämligheten värd för dig? 

Och vad skulle hända om du tog en dust med vanans makt?

vana, bryta, bekvämlighet, meditation