Så mycket omtänksamhet

De senaste dagarna har inte varit mina bästa.
Jag har fått krypa till korset och erkänna mig besegrad.
Alltså, kroppen sa: Nu Charlotte, så vilar du.
Så jag har vilat. Vilar fortfarande på mitt sätt.
Och jag är så tacksam för all omtänksamhet mina vänner på Facebook har visat mig.

Det är roligt att få krya på dig-hälsningar. Jag minns redan när jag var så där åtta år och låg hemma i långvarig öroninflammation. En dag kom det hem teckningar till mig från hela klassen! Klart jag ville komma tillbaks så fort som möjligt då.
På Facebook handlar det inte så mycket om teckningar. Bland de mer traditionella uppmuntrande omtänksamma utropen finns det också de som är... mer underfundiga... som ibland vart och ett för sig är värt en meditation.

Som detta Osho-citat, som Poonam skrev:
“The greatest calamity that can happen to a man
is that he becomes too serious and too practical.
A little bit craziness,
a little bit eccentricity,
is all for the good.”

Det tog jag så klart snabbt till mitt hjärta. Alltså det är viktigt att våga stänga ner när kroppen säger ifrån. Att koppla bort den duktiga flickan som fortfarande ofta gör sig påmind. Det är klart att duktigheten är väldigt bra att ha rätt ofta. Men att vara sjuk på ett duktigt sätt, det är ju bara dumt. Dessutom tror jag att det bara skulle göra att jag mådde sämre. Åtminstone på lite sikt.

Pappa skrev i någon kommentar att jag gjort nu som jag gjorde som barn. Jag sov mig frisk. Och det ligger nog mycket i det. Jag tror sömn är en bra läkare.
Men också att inte ta det så himla seriöst och allvarligt. Det är inte hela världen att vara sjuk ett tag. Kanske det ger mig möjlighet att tänka på något helt annat än det jag brukar. Eller att låta bli att tänka helt?
Som att bara njuta av att våren är här?