Reprisinlägg: Jag är en hjälte - det är väl du med?
Detta inlägg skrev jag för två år sedan. Jag hittade det idag när en kär vän svarade JAG på frågan: Vem är Stjärnan i ditt liv idag? Då t...
Detta inlägg skrev jag för två år sedan. Jag hittade det idag när en kär vän svarade JAG på frågan: Vem är Stjärnan i ditt liv idag?
Då tänkte jag att jag måste ha bloggat om det... och det hade jag så klart.
Det kändes skönt att hitta det just i dag, när jag känner mig lite låg och nere.
Och jag är så tacksam för att samma härliga vän sa att jag inspirerar om och om igen.
Nu till reprisen:
Jag är en hjälte.
Jag är en hjälte i mitt eget liv.
Men det tog lång tid innan jag blev det.
Tack Radiotjänst i Kiruna för att du påminde mig.
För något år sedan snurrade det runt en film på Facebook, som handlade om Hjälten. Den som laddade ner filmen kunder lägga in en bild på sig själv och alltså se en film om sig själv som Hjälte.
Nu var ju budskapet att den som betalar tevelicens är hjälte.
Det spelar inte så stor roll.
Jag vet att många, även sådana som av princip inte betalar tevelicensen, älskade filmen för dess budskap.
Nu har den andra tackfilmen kommit. Och visst är det härligt att se mig själv som Hjälten, som världen talar om och vallfärdar till. Så det vill jag verkligen tacka Radiotjänst för.
Jag antar att de som gjort filmen också tänkt ett steg djupare. Vad filmen väcker.
Naturligtvis skulle det kunna handla om en simpel ego-boost. Men i mig träffar det något djupare: Hur många av oss är hjältar i våra egna liv? Eller enklare uttryckt: Gillar du dig själv?
De flesta av oss har en röst som talar om hur dåliga vi är i olika situationer. En del kallar den där rösten för gremlin, andra för inre domare, åter andra kallar det för superego eller överjag. Ett sätt att förstå rösten är att se den som ens föräldrars internaliserade röster som säger meningar som börjar: Du borde… Du borde inte…
Jag är välbekant med de där rösterna. Jag minns när jag blev medveten om dem. Det var för knappt femton år sedan. Jag stod och klippte rosor i en rabatt och Hörde plötsligt rösten som sa: ”Du är dum, du är en idiot, du är dum, du är en idiot”. Inte konstigt då att jag hade svarta stråk att dålig självkänsla. Jag insåg att den där rösten väldigt ofta varit närvarande, även om jag inte varit medveten om den före just detta ögonblick.
Och det jag är medveten om kan jag förhålla mig till. Jag kunde medvetet välja att säga: Jag är okej, jag är bra…
Men inre förändring tar tid. I alla fall för mig. Det har inte varit att bara knäppa med fingret och få bort det som trycker ner mig inifrån.
Nåväl.
Jag minns en annan episod. Jag fick idén om att skriva upp de viktigaste människorna i mitt liv för några år sedan. Alexander och jag skrev varsin lista. Min lista toppades av Alexander och barnen. Sedan kom jag. Alexander lista toppades av honom själv. Sedan kom jag och barnen. Jag blev lite chockad av det där.
Min första reaktion var att han var en självisk typ. Egotrippad.
Den andra var: Men varför betraktar jag inte mig själv som den viktigaste i mitt liv?
Det blev ett uppvaknande. Jag började se hur ofta jag satte andra före mig själv (kanske inte så konstigt med tanke på att jag valt ett liv som trebarnsmamma).
Jag började inse att jag måste börja tycka om mig själv från grunden, acceptera mig som den jag är, med fel, brister, förtjänster, motsägelsefullhet – alltså hela paketet.
Jag behövde bli Hjälten i mitt eget liv.
Är du en hjälte?
Är du din hjälte?
Jag är det allt oftare.
Kärlek till alla hjältar! Och tack igen till människorna bakom den andra tackfilmen (och Radiotjänst i Kiruna som valde att beställa den).
PS: Vill du se dig själv som hjälte börja med att klicka här.