Pengar och värde.
Mitt liv är märkligt just nu. Jag har nog aldrig jobbat så mycket som nu. Och jag har aldrig haft sämre inkomster. Kanske är det så att jo...
Mitt liv är märkligt just nu.
Jag har nog aldrig jobbat så mycket som nu.
Och jag har aldrig haft sämre inkomster.
Kanske är det så att jobba med kärlek betalar sig dåligt? Ska jag ge upp trots det?
Nej. Jag kämpar på.
Kärleken bara måste segra.
Denna vår har det känts rätt slitigt med pengarna. Jag jobbar nu mycket i en bransch (bokbranschen) där det inte går att ens tälja koppar med silverkniv. I journalistbranschen, där jag tidigare drog in större delen av mina pengar ligger nivåerna på ungeför det dubbla.
Och så jobbar jag minst en timme om dagen med bloggen. Jag jobbar med mina bokprojekt, med mina kurser, med sexsibilityfesitvalen, med att coacha... ja med allt möjligt och det brukar bli så där 10-12 timmar om dagen - mer än fem dagar i veckan.
Den här våren har jag gått två kurser/program som har handlat om pengar. Som har handlat om att Släppa en begränsande syn på pengar på två olika sätt. Och det rör sig lite grand. Det gör det.
Men ibland kan jag känna sådan frustration och lite ledsenhet. Och det av några olika skäl.
Dels finns detta: Det finns en koppling mellan pengar och värde. Om jag inte tar bra betalt (eller får bra betalt) så betyder det att jag inte värdesätter mig själv. (ÄR det alltid sant???) (Och om det är sant, gör det mej värdelös??)
Dels finns detta: Att många önskar gratistjänster av mig. (Läs min bok, kolla på min text, gratisföreläs här, prata om detta där.) (Jag läser inte böcker gratis åt andra längre.)
Dels finns detta: Alla de starka kvinnor som deltagit i samma program som jag och som säger: Känn ditt värde. Ta bra betalt. Du är värd det.
Dels finns detta: Men om ingen vill betala och jag vill ändå... är jag en svikare då?
Dels finns detta: Men varför ringer inte många och säger: Charlotte, gör detta och du får massor av pengar för det?.
Dels finns detta:
Ibland blir jag så trött.
Jag jobbar, sliter.
Jag ställer upp för mej själv och andra.
Jag går att lita på.
Jag har INGA trygghetssystem som kan backa upp mig.
Som företagare saknar jag a-kassa, jag saknar i praktiken sjukkassa.
Så får jag inte in några pengar... eller för lite pengar... tja... då är det bara mig själv jag har att vända mig till.
Dels finns detta: Jag kan inte leva av kärlek allena.
Och jag blir glad över hurraropen.
Jag fortsätter kämpa.
Men ibland blir det för mycket.
Jag önskar att jag kunde få vila och ändå få pengar.
I år känns ordet semester som en dröm, lika svår att nå som att bestiga Kilimanjaro.
Just i dag känns det som: Men ge mig ett jobb, vilket som helst, och ge mig en lön som jag får varje månad.
Eller ge mig någon som säljer mig. Eller ge mig människor som inte bara TÄNKER att de ska gå min kurs, skulle vilja höra mig föreläsa, skulle vilja få mitt omdöme om en bok, skulle vilja att jag skriver något åt dem.
Tänk om någon till exempel skulle komma på att sponsra mig på bloggen? Eller någon skulle ge mig en välbetald föreläsning i veckan.
Jag VET att jag har mycket att komma med. Mycket att berätta. Mycket att dela med mig av. Mina böcker är små guldklimpar som rätt så få hittar till.
Jag letar kreativa lösningar för att sälja böckerna, för att tipsa om min existens, jag skickar böcker till olika människor... och så händer det. Väldigt lite. Det går långsamt. Och nu kom den där stora räkningen jag hade glömt bort.
Ärligt talat. Vad ska jag göra? Jag jobbar, jag facebookar, jag twittrar, jag mejlar, jag talar i radio, jag bloggar, jag skriver, jag erbjuder kurser, jag uppmuntrar … men så vissa dagar, vissa morgonar tänker jag: Vill världen verkligen ha mig? Jag kanske bara ska ge upp ett tag. Vila och hoppas att någon annan betalar räkningarna? Vila och vänta på ett mirakel?
Ja, jag vet. Det är inte likt mig att låta så här. Men detta är också en del av 100% Charlotte. Som samtidigt är så fantastiskt glad över mitt liv... och över det fantastiska att ha en stjärna till dottter som fyller 18 år i dag. Och för att jag får så mycket kärlek. För det råder det ingen brist på i mitt liv.
Så trött jag är, låter jag kärleken flöda.
Kärlek till dig och alla och till mej själv.
Jag fattar heller inte.
SvaraRaderaMänniskor lägger enorma summor på bilar, mobiler, teveapparater, digitalkanaler, hushållsapparater och husrenoveringar. Men familjen vill inte ens umgås innanför de nytapetserade väggarna och ingen vill se teve ihop. Och matberedaren står orörd för en burgare var allt de orkade med efter att ha jobbat in lönen som ska avbetala alla prylarna. Och kärlek är lyxvaran de kanske har tid till om pengarna räcker till en semester ihop. Och då när kärleken ska flöda, då känner ingen i familjen längre varandra för alla har varit så frånvarande under året som gått att de inte vet något om varandra längre. Då blir det kaos och slutar i skilsmässa, och då ska alla prylarna delas och det nyrenoverade huset fick de aldrig tid att njuta utav.
Märkligt... ja. Varför lyssnar ingen på oss som redan misslyckats och lärt oss?
Kram <3<3<3
Tack Charlotte! <3
SvaraRaderahttp://sjalaglad.blogspot.se/2012/06/karlek-ar-dyrkopt.html
Vad bra att vi inspirerar varandra <3 Detta kan bli ett största stet (eller ett hundrade steg) mot något stort och NYTT. Puss
SvaraRaderaBrukar också fundera över det där. Folk är villiga att lägga tusenlappar på ett par jeans men det som verkligen är betydelsefullt i livet, kärlek och relationer, det vill de inte investera ett öre på.
SvaraRaderaSpännande att läsa och jag håller med. Ibland känns det som att vad och framförallt hur ska man kunna leva bra på det man älskar. Jag skriver också och vill se det komma ut.....tänker också vem behöver mig och det jag kan och gör. ha en fin dag!
SvaraRaderaJag hoppas det kommer ... och jag tror det är bra när vi håller ihop <3
SvaraRaderaJag vet att jag behövs... frågan är bara hur jag når ut på bästa sätt. Kämpar med det. Ha en fin dag du med!
SvaraRaderaFast några ören blir det ibland... trots allt. Och jag tror det är viktigt att vi stöttar varandra... att vi tipsar om varandras grejer, sprider i varandras nätverk... fortsätter så... till slut urholkar droppen stenen <3
SvaraRaderaFör att gå kurser och bearbeta sina rädslor måste man både sätta värde på sig själv och vara modig. Då är det lättare att köpa nya kläder, fixa frisyren och låtsas inför grannar och kollegor att allting är toppen. Det är svårt, tyvärr, och då den egna utvecklingen sker ett litet steg och en aha upplevelse i taget - och de är också svårimplementerade i den egna vardagen - känns kurser dyra. Tyvärr. Jo, jag gör kurser och läser böcker. Jag har valt att prioritera mig själv... och ändå, vissa dagar då jag bara får ut gråt för att jag gräver i gamla välgömda sår - eller ännu värre, inte får ut någonting för att jag är så blockerad - undrar jag om jag skulle ha struntat i kursen och uppdaterat garderoben i stället. =/
SvaraRadera