Att hitta hem kan vara jobbigt. Och du är värd det. Skatten finns hemma hos dig.
Jag läste rätt nyligen ett reportage om två före detta knarkare, som nu var rena, hade lägenhet och försökte leva ett Svensson-liv. De h...
Jag läste rätt nyligen ett reportage om två före detta knarkare,
som nu var rena, hade lägenhet och försökte leva ett Svensson-liv.
De höll på att ledas ihjäl.
De hade liksom gjort allt nödvändigt på ett par timmar och tillbringade sedan resten av tiden framför teven. Och hade långtråkigt.
Det finns olika sätt att fylla sina liv. Det jag förstår av heroinmissbrukarens liv är att det består av en ständig jakt på knark, en kort stunds vila, och så på jakten igen. Stora delar av livsfokuset är drogen och då gissar jag att det blir som ett tunnelseende och att de inte tänker så mycket på vilka potentialer livet skulle kunna ha.
Det finns jobbknarkarna också. De som måste fylla sitt liv med arbete för att känna sig betydelsefulla. Och som får något jagat i blicken redan när folk talar om semesterplaner... särskilt om de innehåller slappande på stränderna.
Och så finns det andra slags kickmänniskor. De som absolut inte vill vara i stillhet. Som springer ifrån sig själva på olika sätt. Oftast handlar det om att få inpumpade intryck utifrån.
Det kan handla om att aldrig vara hemma, att tillbringa tid på krogen och prata, dricka, äta, prata, spana, söka, dricka, prata, spana. Det kan handla om att vara hemma, men aldrig i sitt eget sällskap. Att vara ständigt uppkopplad, lyssna, titta, chatta, spela - gärna allt på en gång. Som att intrycken utifrån blir en slags injektioner.
Det kan handla om maten. Att äta bort känslan av ensamhet, ovärdighet, skam eller vad det kan vara. Eller att låta bli att äta. Att späka sig av ungefär samma skäl.
Och så finns det säkert en väldig massa sätt att fly från sig själv.
Det kan handlar om något helt annat som jag inte kommer att tänka på nu.
Och jag tänker så här. Om jag ständigt flyr från mig själv är det ju skitläskigt att vara en avtänd knarkare, eller nykter alkoholist, eller före detta anorektiker, eller att vara utan nätet eller socker i timmar eller dagar.
För det som blir kvar är du.
Jag tror att mycket av överbruk handlar om detta.
Rädslan för att stanna kvar i sig själv och möta det som är.
Vad som helst är bättre än det.
Nya kickar - vilka de än vara månde. Och de fortsätter, oavsett om läkare säger: Nästa gång du dricker dör du, om du inte börjar äta nu så dör du, om du inte får lite lugn omkring dig nu så får du en hjärtinfarkt, om du inte börjar röra dig... om du inte jobbar lite mindre så....
Och typ alla vet i dag att det är bra att röra sig. Att överdrivet bruk av det mesta inte är bra. Att det är bra att ha stunder med sig själv. Att lagom faktiskt kan vara riktigt bra.
Men om jag väljer att fly hela livet, så blir det ju så tomt och trist och kanske skrämmande när jag stannar upp. För exknarkarna i reportaget såg inte möjligheterna med Svenssonlivet. Inte än. De hoppades på jobb för att bryta tristessen. Det är som att de så länge varit formade i ett sätt att leva att de inte kunde se livets potential. Som att det kanske eventuellt skulle vara värt att återuppta knarkandet och leva lite kortare, för att ett liv utan knark skulle bli så trist.
När jag skilde mig från barnens pappa fick jag ett liv i frihet. Varannan vecka var barnen hos sin pappa och jag kunde göra vad jag ville. Ibland kände jag mig lite som jag föreställer mig att de där knarkarna kände sig. Jag hade ingen aning om vad jag ville göra med mina fria kvällar.
Jag hade skittråkigt.
Jag tyckte att väggarna anföll mig.
Jag fick småångest.
Jag kände suget att gå ut för att slippa vara med mig själv.
Jag hade bara snuddat vid meditation då. (Och mediation är en bra ingrediens i ett liv där du vågar vara hemma med dig själv, i dig själv, här och nu.)
Men jag sökte svaren. Jag sökte med ljus och lykta. Jag undersökte alla möjliga platser och hittade till slut hem till mig. Nu kan jag vara med mig själv. Nu gillar jag mig själv. Nu skulle jag önska att någon öste pengar över mig så jag kunde ägna mig åt det jag gillar … som att blogga... som att bidra till mer kärleksfullhet till mänskligheten... och så att jag kunde ägna mig mindre tid till lönearbete. Det har totalt vänt för mig. Tidigare var jobbet ett slags skydd mot ensamheten och mot att vara med mig själv. Känna min närvaro. Gilla mig. Och nu … ja nu njuter jag av mig.
Och jag önskar att jag kunde vara en fe som kunde spilla över detta till andra som springer ifrån sig själva, när lösningen kan vara så enkel. Men jag inser att det enklaste kan vara det svåra. För att lägga om livsföring, att se sanningen, att pröva något nytt, kan medföra en längre eller kortare stund i ångest och saknad.
Jag minns när jag rökte sista cigarretten. Det kändes lite... hur ska jag säga.... melankoliskt... jag sade adjö till en giftig vän. Jag kände saknaden i kroppen ett tag, men det gick över. Och nu är jag fri... och har frigjort mer energi som jag kan använda till annat.
Vad jag vill säga är:
Svaret finns hemma i dig själv.
Det är värt att söka dem.
Du kan bli din egen bästa vän.
Men det kan kräva en del arbete.
Och det kan kännas ovant i början.
Min egen erfarenhet är att jag behöver omfamna hela mig,
mitt ljus och mitt mörker - sträva efter att bli 100% Charlotte.
Och det är värt det.
Du som tvekar om att verkligen ta hand om dig. Du som fortfarande flyr:
Det är värt det. Det är verkligen värt det.
Du är kärlek och du är värd kärlek - och den första att ge dig kärlek... kan ju vara du!
Då tar du tillbaka makten över ditt liv.
Här och nu.
Jag tror att den som trivs med sig själv är lättare att vara tillsammans med. Den personen är inte så desperat klängig. Den blir inte så lätt sårad. Den kan lättare stå för sin egen ståndpunkt och är ärligare, för att den inte är så beroende av att få ett gillande av andra.
SvaraRaderaDen kan också acceptera andra även om de är annorlunda än en själv, för att andras sätt att vara inte känns som ett hot mot en själv. Den som trivs med sig själv är förankrad i sig själv, utan att för den skull sitta fast.
Det ligger mycket i vad du säger Bengt. Tack <3
SvaraRadera