Motaltant - ja varför inte? På mitt sätt.

Någon fräser till mig att jag är en moraltant när jag säger att handlingar får konsekvenser.
Först blir jag lite ledsen och besviken.
Sedan blir jag arg. Känner mig orättvist behandlad.
Och så möter jag en person som vänder perspektivet fullständigt.
Hen säger:
– Jag är också en moraltant. Jag bär namnet med stolthet.
Tjong i medaljongen.


Alltså jag känner mig inte som en tant. Och när folk börjar tala om moral brukar jag dra öronen åt mig. Då brukar det, i mina ögon, handla om att krympa. Det är rätt så vanligt att andra moraliserar över mig … och att moraltanter har en snäv syn på allt möjligt - som att leva passionerat, sexualitet och att ta plats.

Men i går insåg jag att det går att se något annat i det ordet.
Jag kan se att jag står stadigt för något.
Jag kan se att jag vågar stå upp för mig själv och för det jag tror på.
Jag kan se att jag kan bli besviken när andra inte gör det.
Jag kan se att jag önskar ett committmen från andra inom en rad områden som inte bara handlar om att vara rak i ryggen.

Alltså att det finns något i mig som ställer moraliska krav på mig själv - och att de ibland spiller över på omgivningen. Det är inte så att jag kräver att andra ska ha mina standards, men att jag ibland kan bli besviken och ledsen över bristande committment. Och ibland, faktiskt, heligt förbannad.

Enligt mitt sätt att se har kvinnor och män samma värde. Jag kan bli rasande över mörkermännens härjande. De som vill snöpa kvinnor (eller män) på alla möjliga sätt. De som vill snöpa sexualitet och lust i allmänhet och kvinnans i synnerhet. De som säger att det bara finns en sorts godkänd kärlek och den finns mellan en man och en kvinna i äktenskapet. De som säger att det är naturligt för kvinnor att vara underordnade män.
Det kan jag blir så rosenrasande över - och det är så klart en moralisk hållning av mig.

Och jag har en väldigt väldigt stark drive till handling. Och jag har, genom livet, förvånat mig över att så få tycks ha den. Och då menar jag inte handlingar som är rent själviska, som handlar om att tjäna första miljonen eller så. Jag menar handlingar som leder åt rätt håll - handlingar som drivs av kärlek, medkänsla - och som leder åt ett mer hållbart samhälle. Jag tycker att vi var och en har ett ansvar för i första hand våra egna liv - att våga leva våra liv inifrån och it. Och jag tycker dessutom att vi har ett ansvar för våra handlingars konsekvenser - och där talar jag miljö, sustatinability, människans framtid på planeten. Och det är ju så klart också en moralisk hållning av mig.

Att jag inte längre är ambassadör för kvinnors företagande är ett utslag av detta också.
I somligas ögon kan jag förmodligen ses som sträng, som jobbig, som en nagel i ögat.
Och det är så klart jobbigt med någon som - ofta lugnt och stilla - säger som det är. Som säger: “Ser ni inte att detta är kejsarens nya kläder.” Som säger: Vill vi ha dem? Vill du ha dem? Hur vill du ha det? Vilket ansvar är du beredd att ta?

Så jag blev ledsen av att bli kallad moraltant i går - för att det var sagt med förakt. För att det var sagt med ilska, som ett sätt att trycka ner mig. Jag fick det i halsen för att det jag sade gjorde ont i mottagaren. Och den projektionen tar jag inte emot.
Men jag inser att jag, om jag vänder på betydelsen, faktiskt är en moraltant.
Min moral är: Låt oss leva i kärlek, följa vår inre röst, och göra det vi är här på jorden för att göra. Låt oss leva, istället för att bara överleva.

Några exempel på min moral:

Ingen skam i kroppen - frigör din sexuella kraft
100% Charlotte eller hur jag fann mitt inre ledarskap genom att känna sårbarhet och skam
Homo Amorus