Sexsibilitykväll i Köpenhamn: Ett par steg mot skamfrihet

Vi har sexsibilitykväll i Köpenhamn.
Rummet är varmt av dansande kroppar.
Och nu ska det handla om skam - för att bidra till att deltagarna ska kunna lägga lite av skammen bakom sig.

Deltagarna leds till ett skamfyllt minne något som gör ont att minnas, något som öppnar rädslans dörr.
Det är en plats där de flesta otrivs, som många vill fly ifrån. Men nu får de stanna kvar och känna.
Sedan går de runt i rummet och får dela sin skam på två sätt. Först genom att viskande berätta, med nedböjt huvud och utan ögonkontakt och nästa gång sittande mitt emot varandra med ständig ögonkontakt.
De här enkla övningarna skapade många insikter kring skam. Det väckte en massa saker... och blev en liten pusselbit till att förstå hur skam fungerar … och att det är intränade känslor.

Och ju mer jag jobbar med skam, desto mer medveten blir jag om hur ofta jag faktiskt skäms. I går skämdes jag flera gånger. Det är lite random vad det kan handla om.

Ett par exempel:

… vi håller workshoppen på engelska och vid några tillfällen hittar jag inte rätt ord, famlar lite efter orden, innan jag hämtar hem mig. (Skäms för min brist på perfektion... hör automatiska tankar som “Men Charlotte, vad usel du är på engelska... - och glömmer bort hur ofta jag söker ord också på svenska...”)
… jag skickar ett sms som inte är så välformulerat, oroar mig för hens reaktioner på mitt sms och vågar inte kolla om hen svarar. (Skäms för att jag svarade för snabbt, för att jag kan framstå som irriterad och är rädd för att detta ska leda till en konflikt och så skäms jag för påminnelsen om att jag ibland tycker det är läskigt med arga människor.)

Alltså det där skämsandet smyger sig på mig ofta. Varje dag. I vardagssituationer. Och jag tänker: “Hör du skammen, det är väldigt vad du är envis.”
Den stora skillnaden mot tidigare är att jag allt oftare upptäcker att jag skäms. Och i dag kan jag allt oftare omfamna den där rädda delen av mig. Hon i mig som fortfarande tror att jag måste vara perfekt och som blir livrädd vid minsta reva i den perfekta ytan.
Jag kan se att skammen i mig ofta faktiskt vill mig väl, men att hon är överbeskyddande ibland - och ibland (trots att det egentligen inte är avsikten) trycker ner mig och gör mig alldeles för liten.

Och jag älskar det där att jag nu vågar se att jag skäms, att jag är i kontakt med min rädsla. För en av mina grundläggande rädslor är att bli övergiven, för en stark ung del i mig är helt övertygad om att det skulle innebära att jag dör. Klart som sjutton att jag ska räddas från att dö! Om så priset är att jag lever ett förkrympt liv.

Så jag kramar om skammen och tackar den för att den vägleder mig till att se var jag fortfarande blöder, och var jag behöver hela mig själv.
Och som jag ser det behöver jag ge kärlek, omfamna, skapa trygghet, så att rädslan sakta kan släppa taget och att jag blir ännu mer mig själv, inifrån och ut.

Och jag tror att detta är en av de saker som många kommer i kontakt med som börjar jobba med sin sexualitet. Alltså att en del handlar om helande. Och att genom medveten sexsualitet kan vi bli helare mer passionerade människor.

Så jag rekommenderar varmt den resa jag själv gjort. Den till sexsibilitycoach. Nästa tåg avgår den 10 oktober. Jag hoppas få möta dig där, på sexsibilitycoachutbildningen.

PS: Och jag förstår mer och mer varför jag skrivit boken Ingen skam i kroppen - frigör din sexuella kraft. Det är som att jag börjar komma ikapp mej själv :)