Ur-sinnet som kan transformera
Jag sitter och läser en text jag skrev för tio år sedan. En hel bok faktiskt. Och en av de saker jag stöter på är min rädsla för monstret...
Jag sitter och läser en text jag skrev för tio år sedan.
En hel bok faktiskt.
Och en av de saker jag stöter på är min rädsla för monstret.
Och jag fascineras av att jag faktiskt vågade fortsätta sökandet, trots denna rädsla.
Jag övermannas av ilska.
Jag känner en helig vrede.
Jag är så arg att det känns i hela kroppen.
All min lava är aktiverad.
Det skälver i kroppen.
Orden snubblar över varandra.
Och samtidigt känner jag mig helt lugn.
Det är som att den heliga vreden på en och samma gång är het och iskall.
Den ger mig förmågan att se klart.
Jag kommer till ett djupt lager av mig själv,
där jag på sätt och vis är i kontakt med det jag var så rädd för för tio år sedan.
En aspekt av den här ilskan är “the beast”, monstret eller jävulen.
En annan aspekt av den är kvinnokraften.
Den feminina kraften.
Den som säger NEJ till alla övergrepp.
Den som i synnerhet säger nej till alla övergrepp mot kvinnor.
Den som säger att nu är det tid för kvinnor att stå upp för sig själva
och dansa ett ja till livet för olyckssystrarna och det missbrukade inom dem själva, det lilla skadade inom dem själva, det inom dem själva som tillåter dem och oss att krympa, att bländas av cockerspanielmännen, att underkasta oss på olika sätt.
Så jag kan känna att det också finns något sunt i denna urilska.
Det känns som att det finns en möjlighet att skaka om något i grundvalarna.
Att förändra en felaktig ordning.
Att genom ursinnet, ur-sinnet, bidra till transformation.
Så jag förstår verkligen varför jag å ena sidan var så rädd
för att söka inåt för femton år sedan.
Jag förstår min rädsla för monstret, för jävulen, för mördaren inom mig.
Men jag förstod inte då att det finns en intressant aspekt i detta.
Det finns en möjliggörare.
Det finns ett adrenalin som kan rädda världen också.
Det finns en iskall klarsynthet som ibland behöver finnas inför en förändring.
En del av rädslan för monstret handlade om att jag trodde att mitt ursinne
skulle gör att alla flydde ifrån mig.
Att jag skulle bli ensam och övergiven.
Och för mig är det lika med döden.
Ensamhet är döden.
Och ändå var det något inom mig som var starkare.
Som valde att ta risken.
Som valde att gå kurs efter kurs, utbildning efter utblldning,
att meditera, att ändra vanor, att läsa böcker,
att gå från att göra hela tiden, till att vara ibland.
Och detta fann jag inom mig.
Denna livsgnista är jag djupt tacksam för idag.
För inom mig finns massor av ljus.
Jag har en ljusboll inom mig som faktiskt kan blända
(vilket också skrämmer mig ibland).
Och inom mig finns också massor av mörker.
Dels finns det ett skönt mörker som jag kan vila i.
Universums mörker.
Det oändliga.
Det som känns som att sitta en sommarnatt i Grekland
och titta på stjärnorna och smekas av sammetsvinden.
Det som känns som oneness.
Att jag är kosmos och mikrokosmos på en och samma gång.
Men där finns också potentialen till att säga nej.
Till att stå upp för mig själv.
Till att bekämpa orättvisor.
Till att transformera.
Och jag inser att transformationen kräver att jag accepterar
både mitt ljus och mitt mörker.
Mitt ursinne och min passion.
Allt detta behövs.
Sedan är tricket som jag vill lära mig,
att äga ilskan och att rikta den så att den verkligen bidrar
till transformation och att den inte fastnar i skitiga tubsockor.
Tack för ordet.