Ju osäkrare vi känner oss, desto större behov kan vi ha av att försöka kontrollera tillvaron. Samtidigt blir en genomkontrollerad tillv...
Ju osäkrare vi känner oss, desto större behov kan vi ha av att
försöka kontrollera tillvaron. Samtidigt blir en genomkontrollerad tillvaro
rätt trist och ger lite plats för spontanitet.
Ett sätt att göra världen mer begriplig är att göra den
mindre, att ruta in den och försöka kontrollera den. Du kan lägga in olika
delar av livet och olika människor i olika fack.
Du kan också sätta upp en rad
regler för ditt beteende och förvänta dig andra ska bete sig på ett visst sätt.
Du kan omedvetet (eller medvetet) bestämma dig för vad som
är okej och vad som inte är det och sedan bestraffa dig själv eller andra om
någon bryter mot dessa (outtalade) regler.
Visst kan det vara bra att veta var nycklarna och trosorna
ligger och vilken tid du ska vara jobbet. Men det är också vanligt att försöka
kontrollera andra – och deras känslor.
Som ung var jag oerhört rädd för starka känslor.
Jag blev
livrädd och trodde jag skulle dö om någon blev arg på mig.
Jag var rädd för att
såra andra.
Därför betedde jag mig på ett sätt som gjorde att jag hade
(illusionen av) kontroll på andras beteende. Alltså, genom att göra saker
försiktigt och se till att få eller ingen retade sig på mig, så kunde jag räkna
med att de skulle vara snäll och hänsynsfulla mot mig.
Jag trodde att jag
kunde förhindra andras ilska genom att vara lydig.
Självklart är det omöjligt att helt kontrollera en annan
människa.
Även om du burar in någon i ett fängelse har hen tillgång till sina
egna tankar.
Dem kan du aldrig kontrollera.
Men känslan av att ha kontroll kan vara skön.
Ju mer jag tittar på mekanismen kontrollbehov desto
vanligare ser jag att det är.
Det är som att jag är rädd att lämna något åt
slumpen… för vad skulle då kunna hända?
Många är omedvetna om detta kontrollbehov. De märker inte
ens att de har det. Men det kan smyga sig in lite varstans.
Charlotte kontrollerar livet
Barnen är små och jag har huvudansvaret hemma. Då och då
åker jag på jobbresor och är borta en eller flera dagar. För att försäkra mig
om att barnen får sjyst mat, så planerar jag matsedeln för familjen, anger var
i kokböckerna recepten står, vad som behöver köpas in och vad som redan finns
hemma. Barnens pappa har inga invändningar.
När jag en dag släpper taget och slutar göra matsedlar
händer inget särskilt. Maken protesterar inte och de passar på att äta
maträtter jag ändå inte gillar.
Matsedlarna var bara ett exempel på mina försök att
kontrollera tillvaron.
Jag var helt omedveten om att det skedde.
Jag vill ju
bara familjens bästa.
Kanske var jag rädd att barnen skulle få mat som jag inte
hade ”godkänt”?
Bakom detta kontrollbehov fanns ju också detta:
Jag ansåg att
min sanning var den som skulle råda.
Genom att kontrollera andra, försökte jag
få dem att göra ”rätt” - alltså på mitt
sätt.
När jag slutade kontrollera så mycket blev livet mycket enklare.
Jag kunde släppa taget mer och acceptera att andra gör på
sitt eget sätt. Och jag behövde inte längre lägga mig i det.
Jag har sett föräldrar som vill kontrollera sina barns
klädval långt upp i åldrarna. Eller som vill bestämma vilka kompisar barnen ska
ha. Eller vilka fritidsintressen. Eller vilka ämnesval de ska göra.
Som jag ser det finns det en koppling mellan kontrollbehov
och bristande tillit. Jag menar att det är ytterst välgörande att släppa en del
på kontrollen… för då kan oväntade saker hända.
Din läxa:
Kartlägg hur ditt kontrollbehov ser ut just ni.
Charlotte Rudenstam är inspiratör, författare och sexsibilitycoach, hon vill bidra till att du blir en hundraprocentare.
Det här inlägget ingår i en serie. Det förra avsnittet handlade om oro. Läs gärna det.