Bluffkänslan dolde något annat. En bluff.

Vem försökte jag vara här? 19 år gammal. Radio Dalarna på besök i Långshyttan.

I många år kände jag mig som en bluff. 
Jag trodde att det uppdrag jag just utförde skulle bli mitt sista.
Jag kunde älta känslan av att vara en bluff med andra frilansjournalister.
Och samtidigt kom jobben in, jag kunde försörja mig, det funkade.
Det jag inte förstod då var att bluffen handlade om något helt annat.


I dag förstår jag att det fanns en sanning i känslan av att vara en bluff. Men då, när den känslan regelbundet dök upp, förstod jag inte vad det handlade om. Å ena sidan kunde mitt intellekt verkligen säga att bluffkänslan var falsk - i själva verket var jag väldigt duktig (kanske till och med överduktig ibland) och å andra sidan var det som att den flaggade för något annat, som jag behövde upptäcka.

Polletten trillade ner först nyligen, när jag slutredigerade 100% Charlotte - Ta ditt inre ledarskap. Jag insåg plötsligt att jag verkligen varit en bluff.

Men det jag hade bluffat om var vem jag i själva verket var.

Jag hade dittills ägnat stora delar av mitt liv åt att spela teater, åt att spela en person som gick att älska, åt att spela en person som var perfekt på alla möjliga sätt... men jag hade inte vågat vara mig själv.

Det var den stora bluffen i mitt liv. Tänk att det skulle ta så många år innan jag kunde se det i klartext, trots att frågan hela tiden fanns där.

Nu har bluffkänslan nästan helt försvunnit. Visst finns det ögonblick då jag tvivlar på mig själv - och det hör till. Men mycket sällan känns det som att stå vid avgrunden. Så kunde det kännas tidigare.

Så, om det händer att du känner dig som en bluff, fundera på vad det egentligen handlar om? Kanske finns det djupare lager i dig, där du kan hitta svaren?