Det är varmt och svettigt och myggorna anfaller det nyrakade huvudet. Skogsmunken Björn Lindeblad gör sin plikt. Han sopar stigarna...
Det är varmt och svettigt och myggorna anfaller det nyrakade
huvudet.
Samtidigt märker han att ett par av munkarna smiter från arbetet
och det irriterar honom enormt. Det händer flera gånger. Ända tills hans inser
att problemet är hans tankar om de andra munkarna.
– Jag tror inte på positivt tänkande, däremot att jag kan
välja var jag lägger min uppmärksamhet. Så jag valde att tänka på kvasten jag
höll i handen, eller hur tyget kändes mot axeln och ilskan försvann.
Ungefär så berättar Björn Natthiko Lindeblad där hans sitter i ett
knökfullt församlingshem i Skurup. Han har kommit för att berätta om sitt liv
som skogsmunk i Thailand och om hur han tagit med sig sina erfarenheter hem
till Sverige.
Han sitter där, grundad, så i sig själv och ofta med ett
leende på läpparna.
För mig blir han en sinnebild för varandet.
Orden som
kommer ur hans mun är inte planerade, han vågar följa den inre rösten, som han
kallar intuitionen och tar oss med på en odyssé genom ett liv där han först
följde omgivningens krav, men sedan började lyssna på sin inre röst allt mer,
tills han en dag förstod att det var den rösten han behövde följa.
– När jag satt på tåget på väg till jobbet var jag rädd för
att inte klara det, jag ville ha kontroll och jag kände mig rätt ofta
misslyckad. Jag hade gått en utbildning som inte intresserade mig och jobbade
med något som jag egentligen inte gillade. Till det yttre var jag framgångsrik,
men på insidan kändes det inte bra.
Ungefär så beskriver han det, fast med fler ord och med
flera roliga utvikningar, som tyder på stor självdistans och självacceptans.
Så han levde 16 år som buddhistmunk, först i Thailand, sedan
i England och slutligen i Schweiz, då den inre rösten en dag sa: Det är dags
att ta nästa steg. Någon månad senare hade han lämnat tryggheten i sin värld
och satt deprimerad på ett undantag på svenska landsbygden, tills en dag en
teveproducent ringde och så var bollen i rullning. Den boll som gör att Björn
Lindeblad i dag reser land och rike runt och talar om … att vara.
Trots att jag har valt ett helt annat liv en Björn Lindeblad,
kan jag känna så många beröringspunkter och en av dem är att jag behöver leva
livet inifrån och att det är jag som har makten över mitt liv. Det är när jag
kan komma till stillhet och vågar lyssna, som något nytt kan hända. I
stillheten föds mitt liv, det liv som är mindre beroende av vad andra tycker
och tänker.
Så han sitter där och är sig själv.
Det vilar en stillhet i
honom.
Samtidigt lever han ett helt vanligt liv, i en kärleksrelation, där små
konflikter dyker upp, där tillkortakommanden tycks ska och där han vågar vara
med det.
Med livet.
Men han kan, som jag ser det, göra det utifrån en space av
självacceptans, som är oerhört befriande att ta del av.
Så även om jag verkligen gillar att höra själva berättelsen,
så är det som fångar mig det mer universella och insikterna om att vi har alla
svaren inom oss.
Och om hur viktigt det är att flytta uppmärksamheten från
tankarna till hjärtat, eller att åtminstone känna ett samband mellan dessa.
Så jag återkommer till episoden i början.
Jag är inte mina
tankar.
Jag kan välja mina tankar.
Och jag kan framförallt välja vad jag
fokuserar min uppmärksamhet.
Fokuserar jag på kärlek, så känner jag kärlek.
Fokuserar jag elände… ja du fattar…
Tack Björn för en fin kväll. Jag tror detta är början på
något… och jag har en känsla av att vi snart kommer att ses igen.
Vi var flera där som verkligen gillade Björn. En av dem är Wivan.
I AA har vi några deviser som jag levt efter, mer eller mindre framgångsrikt, i snart 20 år. Några för mig viktiga är:
SvaraRadera*Ta det lugnt
*Det viktigaste först
*Gör det enkelt
*En sak i sänder
*Lev och låt leva
Sedan applicerar jag den smått legendariska sinnesrobönen av Reinhold Niebuhr:
"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden"
För mig spelar omständigheter mindre och mindre roll hur jag agerar och beter mig i livet. För detta är jag tacksam.
Tim, wow, det är ju ungefär det jag också lever. Sinnesrobönen är bekant sedan mycket längre. men de andra sentenserna... säger det så bra.
SvaraRaderaJag minns när jag hade talarkurser, då brukade jag inleda med att säga:
Var snäll mot dig själv
Tänk att du duger...
... efter många år insåg jag att dessa ord i hög grad var riktade också till mig själv.
Förresten... nu börjar jag känna mig redo att prata i Stockholm... detta är ju egentligen temat... att våga leva livet i kärlek - mitt grundläggande budskap i nya boken. <3
Lovely! Hojta till, jag vill träffa dig. Om du hinner.
SvaraRaderaJamen precis: jag är inte mina tankar! De är ju ... tankar. Kan vara hittepå.
SvaraRaderaÄR hittepå, men gagnar mer eller mindre. 😉
RaderaSå tänker i alla fall jag!