Vad är en naturlig kvinna?

Alexandra Dals illis.

Vilka förväntningar finns egentligen på kvinnor?
Det sätter Ninni Sundin fingret på i sitt blogginlägg "Att bryta illusionen om kvinnan."
Alltså, vi får dubbla budskap hela tiden.
Det finns en väldig massa föreställningar om hur kvinnor ska vara... och när de bryts... ja då är det lätt att lägga skulden på kvinnan.


Jag känner flera kvinnor som aldrig - säger aldrig - skulle gå utanför porten utan att sminka sig. Jag känner till och med dem som smyger upp tidigt på morgonen och sminkar sig så att partnern ska slippa se "den nakna sanningen".

Jag känner också kvinnor som börjar testa att möta världen utan smink och som, åtminstone till en början, känner sig nakna, som att de är utan "sitt ansikte". För vissa av dessa kvinnor är det som att de, osminkade, börjar återerövra sig själv och sina ansikten. 

Och tänk på alla filmer där Julia Roberts ligger nysminkad när hon vaknar på morgonen. Hur fräsch som helst. De flesta kvinnor vet förmodligen då att hon är just sminkad, medan somliga män kanske tror att det handlar om Julias naturliga fräschör.

Vi ska liksom vara naturligt snygga. Få ska ana att vi bättrar på vårt utseende. Och om vi sminkar oss så mycket att det är uppenbart att vi har gjort det... tja... då får vi höra att vi är onaturliga, att det är något fel.

Jag tillhör dem som går ut osminkad och många gånger har jag fått kommentaren: "Är du sjuk, du ser så blek ut?" Jag gillar också att sminka mig och för det mesta tillhör jag nog dem som klassas som naturliga... men hur naturligt är det egentligen att jag helst täcker de svarta påsarna under ögonen? 

Det är här som problemet kommer in. Vi ska låtsas vara naturliga, men om det är uppenbart att vi försöker bättra på vårt utseende, då kommer gliringarna.
Så här skriver Ninni  Sundin (jag rekommenderar dig att läsa hela inlägget):

"Och det är här den Naturliga Kvinnan kommer in. Vi bara förväntas att vi vaknar nyponrosiga och piffiga med vackert hårsvall. Och det är lite fult att fixa till sig, för det är fult att vara ytlig. Men ändå så är vårt yttre det som värderas högst. Vi ska alltså leva upp till ideal som är omöjliga om vi inte har verktygen, kapitalet och tiden till att utföra allt detta på våra kroppar. Men INGEN får alltså ta del av denna förvandling. Och så fort man spräcker den här bubblan, bryter illusionen om kvinnan, så blir folk så jävla provocerade. Antingen blir de äcklade av vår hemska ytlighet, eller så vill de rädda oss som om att vi vore unika offer för samhällsideal. Tro mig – jag är inte ett unikt offer för kvinnoideal. Alla kvinnor är det mer eller mindre då det hela är en enda samhällstruktur."

I sitt blogginlägg tar Ninni Sundin upp fler exempel. Som att det är okej att vara smal och äta mycket, men inte vara smal och banta.

Och är vi riktigt jävla charmiga, då trycker vi också i oss mängder av mat och är skithungriga samtidigt som vi är sådär smala. För visar vi att vi bantar för att se ut så, då jävlar har vi brutit illusionen om kvinnan igen.

Hur får kvinnor vara? När blir vi accepterade? Ska vi å ena sidan se perfekta ut, men å andra sidan låtsas som att det kommer alldeles av sig själv? Får kvinnor ens ha kroppsliga behov? Får en bajsnödig kvinna finnas, eller är det något hon behöver dölja (det skriver Ninni Sundin mycket om ... och svaret är nej, egentligen får hon ju inte det...)

PS: I det här blogginlägget tar Ninni Sundin frågan om kvinnan ett varv till. Intressant.