Veckokrönika 8: Att våga se det som händer, när det händer.

Var tredje vecka deltar jag i ett Mastermindmöte, där vi är ett gäng som öppet, ärligt och inkännande delar med oss av våra gåvor till varandra.

Det sprutar affärsidéer, kontakter, uppmuntrande ord, konkreta förslag och en väldig massa värme när vi träffas.

Sedan gäller det så klart att både förvalta dem och att se när resultaten kommer, för ganska ofta är det lätt att missa.

Jag tror att jag genom livet varit rätt usel på att ta emot kärlek. Det har berott på ett slags blindhet. För när min självkänsla var låg föll det mig inte in att människor faktiskt kunde gilla mig och göra saker för att de gillade mig. Jag var väl ibland det där berömda svinet som de kastade pärlor på.

När jag nu får allt lättare att se och ta emot, så upptäcker jag att världen kan vara en väldigt kärleksfull plats och ju öppnare mitt eget hjärta är, desto lättare är det att både skänka och ta emot kärlek.

Ett sätt att uttrycka det på är känslan av att mitt liv blir allt mer magiskt. Jag ber om något och så får jag det… inte som jag förväntat mig kanske… men på ett helt annat sätt. Och detta, att det tar sig oväntade vägar, kan göra att det ibland är svårt att urskilja.

Förra våren, ungefär vid den här tiden, blev jag en del av mitt livs första Mastermindgrupp. Det hände fantastiska saker med oss i gruppen – djup vänskap grundades och konsekvensen blev att vi nu startat en ny grupp… och det ska verkligen bli intressant att se var jag befinner mig om ett år.

Det är bra att sätta ord på saker, det är bra att tillåta andra att se, komma med idéer och ibland att ifrågasätta. Fler tänker bättre än en. Fler kan bidra med er. Och det är en del av idén med en sådan här konstellation.

Jag inser att en del av det jag talade om för ett år sedan nu har skett. Jag minns hur jag då var betydligt mer frustrerad, hur jag kände en längtan att nå ut och möta världen – och nu händer den ena saken efter den andra.  Det är otroligt spännande att faktiskt se det.

Det är så lätt att stirra åt ett håll och tro att svaren eller kärleken ska komma därifrån, och så kanske den knackar på på ryggen istället, eller från sidan, eller nerifrån… och då är det viktigt att våga ta emot.

Jag är ju verkligen inte en person som sitter under korkeken och hoppas att något ska hända av sig själv. Inte heller har jag märkt av några stekta sparvar. Men jag har sett ett mönster där jag har värjt mig emot att följa upp. Alltså jag skickar ut saker till världen och sedan kollar jag inte riktigt hur det gick. Eller jag skickar ett mejl och fegar ur för ett uppföljande samtal… eller vad det nu kan vara.

Så nu testar jag att göra på ett nytt sätt. När människor till exempel gratulerar mig för nya boken och säger att den ska de läsa… så skickar jag helt enkelt en fråga om de ska slå till att köpa den nu. Jag väntar inte alltid på att deras köpimpuls ska komma… jag ser något de uttrycker och vågar alltså följa upp med en fråga. Det har blivit hög svarsfrekvens på de frågorna och majoriteten har valt att köpa. Detta handlar om ett par hundra kronor, en rätt liten summa, men jag tror det ändå säger något. Ibland är det bra att göra lite mer, lite till… och våga ta in skörden liksom.

Så det håller på att hända och jag är en aktiv del av att det händer… och samtidigt är det mer avslappnat… vad gör väl ett par nej, när jag kan få en massa ja?

PS: Nu vill jag verkligen puffa för mina tretimmarskurser: Lev som 100% du – för bara 595:- får du tre timmar och dessutom boken 100% Charlotte – ta ditt inre ledarskap. 4 mars i Malmö. 14 mars i Stockholm. Varmt välkommen!