En nybliven pappa som jobbar borde skämmas. Hm. Skulle någon någonsin säga så?

Sommaren 1987.

Jag minns när barnen var riktigt små. Hur jag älskade att vara med dem – och hur jag längtade efter vuxenkontakt.

När det inte gick att få dagisplats tillbringade jag dagar med ett barn på öppna förskolan, jag hörde andra mammor berätta om hur de inte tillät papporna att vara hemma med barnen, och hur de vill göra allt de kunde för att kunna vara hemma med barnen så länge som möjligt.

Själv längtade jag efter varje stulen stund jag kunde skriva. Och jag kände mig fel. Som att jag inte var en riktig bra mamma, som ville mer än att vara med dem.

Jag längtade till jobbet och älskade mina barn fullt ut.

Jag läser Frida Boisens inlägg i Expressen, där hon står upp för småbarnsmammor som vågar jobba. Jag gillar den krönikan, för den sätter fingret på så mycket som är konstigt i debatten om vad en kvinna eller mamma bör vara. Så här skriver hon:

”När jag blev mamma första gången var jag egen företagare, precis som Bengtzing, Perrelli och Mede, om än i en annan bransch. Det innebär att man i perioder jobbar hårt, men att man är ledig när de flesta andra jobbar.

Men Aftonbladets krönikör Åsa Erlandson hånar mammor som driver vidare sina företag och dömer ut dem som "moderna bekräftelsenarkomaner".

På riktigt. Vad är det för förminskande kvinnosyn? Skäms!

En fråga: Minns du när schlagersångaren och företagaren Martin Stenmarck vann Melodifestivalen med "Las Vegas" trots att han hade en bebis hemma? Eller när han året efter gjorde succé med "7milakliv" och började turnera med Ladies Night samtidigt som det kom ytterligare en bebis till familjen? Han har i åratal varit borta MASSOR av kvällar från sina bebisar och barn. Trots att han nu har TRE barn. Hur många "ta dig i röven-artiklar" har Martin fått för att han stått på scen i stället för att vara hemma med bebisar? NOLL. Tack och lov! ”

Hur kommer det sig att folk kan ondgöra sig över att en kvinna, har ett barn som hon ammar i kulisserna, medan ingen frågar pappor i samma situation. Vad är det som gör att till exempel EU-ministern Birgitta Ohlsson av vissa ifrågasatte för att hon fortsatte jobba och inte ägnade all sin tid åt sin bebis?

Vad som gör mig extra fundersam är när kvinnor skjuter pilar i ryggen på andra kvinnor. Alltså, ganska ofta ser jag kvinnor som ifrågasätter eller skäller ut andra kvinnor, för att göra andra livsval än de själva. (Ibland kanske det till och med är projektioner, att dessa kvinnor väljer som den förargade kvinnan själv skulle vilja göra.)

Varför är det provocerande med småbarnsmammor som vill jobba, som tillåter sin karriär att flyta på sedan de fått barn? Det känns så unket.

Jag minns ett citat som brukar tillskrivas Ricky Bruch – och som förhoppningsvis är en skröna: En kvinna som är mer än tio meter från spisen är på rymmen…

Jag läser in den typen av tänkande hos den som fördömer arbetande småbarnsmammor. Det är som att det hos kvinnan är naturligt att vara omvårdande på heltid, medan papporna kan vara ute och skjuta älgar, vinna i Melodifestivalen eller sopa gator.  

Jag blir så trött och särskilt trött blir jag alltså på kvinnor som stämplar andra kvinnor. Jag kan tänka mig att Åsa Erlandssons syfte var ett annat, om att hon vill värna om kvinnors rätt att våga vara mammor, men, som jag brukar säga: ”The road to hell is paved with good intentions.”

2007 skrev Lotta Snickare och  Liza Marklund en bok som heter ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”. Det byggde på ett citat av den amerikanska utrikesministern Madeleine Albright och är en enkel grundkurs för dig som vill veta mer om hur bristande jämställt Sverige fortfarande är.

Det är viktigt kvinnor vågar stötta varandra och varandras livsval.

PS: Jag känner mängder med mammor och pappor som både älskar sina bebisar och jobbar … och så känner jag dem som väljer att båda vara hemma med sin bebi. Det finns så många sätt… så många val… och vem som är utomstående har rätt att döma någon annans val?