Sommaren 1987. Jag minns när barnen var riktigt små. Hur jag älskade att vara med dem – och hur jag längtade efter vuxenkontakt. ...
https://lustochliv.blogspot.com/2014/02/en-nybliven-pappa-som-jobbar-borde.html
 |
Sommaren 1987. |
Jag minns när barnen var riktigt små. Hur jag älskade att
vara med dem – och hur jag längtade efter vuxenkontakt.
När det inte gick att få dagisplats tillbringade jag dagar
med ett barn på öppna förskolan, jag hörde andra mammor berätta om hur de inte
tillät papporna att vara hemma med barnen, och hur de vill göra allt de kunde
för att kunna vara hemma med barnen så länge som möjligt.
Själv längtade jag efter varje stulen stund jag kunde
skriva. Och jag kände mig fel. Som att jag inte var en riktig bra mamma, som
ville mer än att vara med dem.
Jag längtade till jobbet och älskade mina barn fullt ut.
Jag läser Frida Boisens inlägg i Expressen, där hon står upp
för småbarnsmammor som vågar jobba. Jag gillar den krönikan, för den sätter
fingret på så mycket som är konstigt i debatten om vad en kvinna eller mamma
bör vara. Så
här skriver hon:
”När jag blev mamma första gången var jag egen företagare, precis
som Bengtzing, Perrelli och Mede, om än i en annan bransch. Det innebär att man
i perioder jobbar hårt, men att man är ledig när de flesta andra jobbar.
På riktigt. Vad är det för förminskande kvinnosyn? Skäms!
En fråga: Minns du när schlagersångaren och
företagaren Martin Stenmarck vann Melodifestivalen med "Las Vegas"
trots att han hade en bebis hemma? Eller när han året efter gjorde succé med
"7milakliv" och började turnera med Ladies Night samtidigt som det
kom ytterligare en bebis till familjen? Han har i åratal varit borta MASSOR av
kvällar från sina bebisar och barn. Trots att han nu har TRE barn. Hur många
"ta dig i röven-artiklar" har Martin fått för att han stått på scen i
stället för att vara hemma med bebisar? NOLL. Tack och lov! ”
Hur kommer det sig att folk kan ondgöra sig över att en
kvinna, har ett barn som hon ammar i kulisserna, medan ingen frågar pappor i
samma situation. Vad är det som gör att till exempel EU-ministern Birgitta
Ohlsson av vissa ifrågasatte för att hon fortsatte jobba och inte ägnade all
sin tid åt sin
bebis?
Vad som gör mig extra fundersam är när kvinnor skjuter pilar
i ryggen på andra kvinnor. Alltså, ganska ofta ser jag kvinnor som ifrågasätter
eller skäller ut andra kvinnor, för att göra andra livsval än de själva.
(Ibland kanske det till och med är projektioner, att dessa kvinnor väljer som
den förargade kvinnan själv skulle vilja göra.)
Varför är det provocerande med småbarnsmammor som vill
jobba, som tillåter sin karriär att flyta på sedan de fått barn? Det känns så
unket.
Jag minns ett citat som brukar tillskrivas Ricky Bruch – och
som förhoppningsvis är en skröna: En kvinna som är mer än tio meter från spisen
är på rymmen…
Jag läser in den typen av tänkande hos den som fördömer
arbetande småbarnsmammor. Det är som att det hos kvinnan är naturligt att vara
omvårdande på heltid, medan papporna kan vara ute och skjuta älgar, vinna i
Melodifestivalen eller sopa gator.
Jag
blir så trött och särskilt trött blir jag alltså på kvinnor som stämplar andra
kvinnor. Jag kan tänka mig att Åsa Erlandssons syfte var ett annat, om att hon
vill värna om kvinnors rätt att våga vara mammor, men, som jag brukar säga: ”The
road to hell is paved with good intentions.”
Det är viktigt kvinnor vågar stötta varandra och varandras
livsval.
PS: Jag känner mängder med mammor och pappor som både älskar
sina bebisar och jobbar … och så känner jag dem som väljer att båda vara hemma
med sin bebi. Det finns så många sätt… så många val… och vem som är utomstående
har rätt att döma någon annans val?