När jag lyssnade på Björn Natthiko Lindeblad häromdagen blev jag återigen så medveten om att det är jag som skapar mitt liv. Det l...
https://lustochliv.blogspot.com/2014/03/charlottes-veckokronika-9-jag-skapar.html
Det ligger verkligen i mina händer och det är upp till mig
att förvalta det.
Vad händer om jag tänker mindre och är mer i mitt varande?
För några veckor sedan hade jag ett Skypemöte med coachen
Shanti Zimmerman. Vi möttes en helt kort stund och det var som att jag kom ut
ur det mötet pånyttfödd. Ren, eller kanske renad.
Det hon gjorde var något så enkelt som att se mig och
uppmuntrade mig till att … bara vara jag.
När jag berättar det låter det banalt
enkelt.
Och visst orden är enkla, men det som skedde var att en del av min
rustning släppte.
Det var som att det på några få ögonblick blev lättare att
komma i kontakt med min essens.
Jag längst där inne.
Hon sa ungefär att jag inte behöver sträva mer,
att det
räcker med att vara jag
och att det är som mig jag ska möta världen.
Jag är
redo för det.
Det finns inga fler måsten.
Kanske var det ett ton måsten och borden som släppte där.
Den där känslan av att jag måste hela tiden bli bättre,
att något fattas,
att
om jag bara gör det och det och det… då…
Det var som att en del av min
frustration och otålighet bara sköljde av mig.
Jag hade tappat bort mina morgonmeditationer i några veckor,
men hittade tillbaka till dem och jag känner hur jag verkligen behöver dem. För
där i stillheten med mig själv så är jag. Då finns ingen strävan, inga tankar
om förbättringar, utan jag bara tar emot det jag ska ta emot.
Att möta Björn Lindeblad var också en del av det. Att möta
en man som är i sitt varande, en man som bekräftar det jag själv har lagt märke
till så länge… Att kreativitet är svår eller omöjlig att tänka fram. För mig är
det så att mina idéer kommer när jag inte tänker. När jag är i meditation, när
jag duschar eller på väg in i sömnen. Det behöver vara fritt från tankar för
att de ska få möjlighet att bubbla upp.
Detta är bara två exempel på hur tydligt det har blivit för
mig att det är jag som skapar mitt liv. Det jag lägger fokus på kan jag låta
blomma. Och när jag tänker mindre och tillåter mig att vara händer det smått
förunderliga saker.
Jag agerar på ett friare sätt än tidigare.
Jag skrattar mer
än tidigare.
Jag är gladare än tidigare.
Jag inser att det ofta bubblar av
glädje i mig… och jag tror att det smittar.
Glädjen över att leva, att våga
följa den inre rösten och insikten om att livet inte behöver vara så krångligt.
Det är så skönt att jag ger plats för detta och jag ser när
det tar mer plats i mitt liv, för samtidigt, i den yttre världen är det mer
osäkert än på länge.
Men, alltså, vilket liv vill jag leva?
Livet i rädsla är så
trist och så litet.
I garderoben är det mörkt och ensamt.
Nu, livet, gör jag
äntligen mer av det jag vill… jag sprider kärlek… för det vill livet i mig.
Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 3.