Veckokrönika 9: Jag skapar mitt liv

När jag lyssnade på Björn Natthiko Lindeblad häromdagen blev jag återigen så medveten om att det är jag som skapar mitt liv.

Det ligger verkligen i mina händer och det är upp till mig att förvalta det.

Vad händer om jag tänker mindre och är mer i mitt varande?

För några veckor sedan hade jag ett Skypemöte med coachen Shanti Zimmerman. Vi möttes en helt kort stund och det var som att jag kom ut ur det mötet pånyttfödd. Ren, eller kanske renad.

Det hon gjorde var något så enkelt som att se mig och uppmuntrade mig till att … bara vara jag. 
När jag berättar det låter det banalt enkelt. 
Och visst orden är enkla, men det som skedde var att en del av min rustning släppte. 
Det var som att det på några få ögonblick blev lättare att komma i kontakt med min essens. 
Jag längst där inne.

Hon sa ungefär att jag inte behöver sträva mer, 
att det räcker med att vara jag 
och att det är som mig jag ska möta världen. 
Jag är redo för det. 
Det finns inga fler måsten.

Kanske var det ett ton måsten och borden som släppte där. 
Den där känslan av att jag måste hela tiden bli bättre, 
att något fattas, 
att om jag bara gör det och det och det… då… 
Det var som att en del av min frustration och otålighet bara sköljde av mig.

Jag hade tappat bort mina morgonmeditationer i några veckor, men hittade tillbaka till dem och jag känner hur jag verkligen behöver dem. För där i stillheten med mig själv så är jag. Då finns ingen strävan, inga tankar om förbättringar, utan jag bara tar emot det jag ska ta emot.

Att möta Björn Lindeblad var också en del av det. Att möta en man som är i sitt varande, en man som bekräftar det jag själv har lagt märke till så länge… Att kreativitet är svår eller omöjlig att tänka fram. För mig är det så att mina idéer kommer när jag inte tänker. När jag är i meditation, när jag duschar eller på väg in i sömnen. Det behöver vara fritt från tankar för att de ska få möjlighet att bubbla upp.

Detta är bara två exempel på hur tydligt det har blivit för mig att det är jag som skapar mitt liv. Det jag lägger fokus på kan jag låta blomma. Och när jag tänker mindre och tillåter mig att vara händer det smått förunderliga saker.

Jag agerar på ett friare sätt än tidigare. 
Jag skrattar mer än tidigare. 
Jag är gladare än tidigare. 
Jag inser att det ofta bubblar av glädje i mig… och jag tror att det smittar. 
Glädjen över att leva, att våga följa den inre rösten och insikten om att livet inte behöver vara så krångligt.

Det är så skönt att jag ger plats för detta och jag ser när det tar mer plats i mitt liv, för samtidigt, i den yttre världen är det mer osäkert än på länge.

Men, alltså, vilket liv vill jag leva? 
Livet i rädsla är så trist och så litet. 
I garderoben är det mörkt och ensamt. 
Nu, livet, gör jag äntligen mer av det jag vill… jag sprider kärlek… för det vill livet i mig.

Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 3.