Lördagsfilosoferande. Är målet att förlora mig själv?

Vad är det att förlora sig själv? Är det att bli mer öppen för livet, för det som verkligen är, istället för att jag klamrar mig fast i mina föreställningar om vem jag är, eller borde göra?

”För att nå ny kunskap, måste man först överge den gamla. Nya insikter sker alltid på bekostnad av dem man därmed kasserar. För att imorgon ska uppstå, måste idag först försvinna.”

Det skriver Bob Hansson i dag och jag börjar simma runt i hans blogginlägg och tillåter mig att kliva in i en värld där jag inte vet något om mig, där jag för en stund släpper taget… och låter tankarna fara.

I mitt twitterflöde kommer många vackra ordspråk och klokspråk. Somliga träffar mitt hjärta, andra känns som plattityder och det finns de som jag tycker är rent av dumma. Ändå gillar jag ofta orden som får mig att börja reflektera, som kan leda mig till djupare sanningar om mig själv, livet och världen.

Jag läser Bob Hanssons senaste blogginlägg. Jag skippar politiken i det och går in på klokspråket genom en av de frågor han ställer:

”Hur mycket kan man närma sig den andre, utan att förlora sig själv?

 Influerad av buddhismen slår det mig då; att förlora sig själv inte är något man måste skydda sig mot. Att förlora sig själv är själva målet!”

Att förlora mig själv är själva målet.

Hm. Vad kan det innebära?

Jag förlorar mig i Bobs inlägg. För det väcker en massa saker. Jag känner paralleller till min kärlekens väg, min 100%-väg, där jag söker kärlek istället för konflikt. Där jag söker enhet istället för separation. Där jag vill välja bort kriget. Vad händer då om jag tänker tanken att jag vill bekämpa något? Alltså om jag plockar fram mina vapen och min rustning, blir jag inte då en del av rädslans armé jag med?

Bob skriver:

”För att nå ny kunskap, måste man först överge den gamla. Nya insikter sker alltid på bekostnad av de man därmed kasserar. För att imorgon ska uppstå, måste idag först försvinna.

Själva grunden för utveckling och växande, är separation.

  Richard Bach skrev: försvara dina begräsningar, och du kommer att få behålla dem.

Det sista vi vill, är därmed att få en annan människa att försvara sina begräsningar.

Eftersom de då i samma ögonblick cementeras.

  Att det är inte kriget i den andre vi ska väcka, utan modet.

  Modet att öppna sin hjärna.”

Försvara mina begränsningar och jag kommer att behålla dem. Om jag drar ut i krig, så gör jag det i praktiken för att försvara mina begränsningar. Men hur ska jag öppna famnen för att väcka modet i mig? Kan modet i mig inspirera andra till att också gå kärlekens väg? Det är vad jag hoppas.

Det jobbiga uppstår när jag själv känner mig hotad av det jag upplever som motstånd och när jag lägger märke till att min första impuls är att dra fram mina vapen. Då får jag stanna upp, andas, och öppna mitt hjärta.

Vad menar Bob med att öppna hjärnan, funderar jag.

Nästa tanke: Att bidra till att vi tänker på ett nytt sätt. Ett sätt att släppa begränsningar. Och jag som så mycket fokuserar på hjärtat. Det kanske är dags att ta med tankarna i beräkningen också, för det är ju oftast de som ställer till trubbel. De som förvirrar. Det är där föreställningarna uppstår. I hjärtat är det renare, enklare, mer rakt på.

 Bob fortsätter. Pedagogen Bob fortsätter. Han frilägger det paradoxala med att dra sina vapen. Han frilägger hur idéer och föreställningar kommer emellan. För finns det verkligen något vi och dom?

”Tanken på ett ”vi” och ett ”dom” är atombombens viktigaste beståndsdel. Tanken på ett ”vi” och ett ”dom” är den gemensamma nämnaren mellan näthat, grupppvåldtäkter och slaveri. Det var den tanken som hindrade kvinnor från rösträtt. Det var den tanken som hindrade svarta i Sydafrika att äga sin egen jord.

  Tanken på ett ”vi” och ett ”dom” är även antrirasismens mest besvärliga paradox.

  För samtidigt som man vill motverka just det binära tänkandet, de klara uppdelningarna mellan "oss" och "dom", så sjunker den vackra toleransens marängtårta ibland ihop till ”vi som tänker gott” och ”dom som tänker ont”.

   Vilket inte bara är en dikotomi, utan även en falsk sådan.

   En antirasism som generaliserar grupper efter vad de röstar på, är inte det bara en rumsren variation på rasismen som generaliserar grupper efter ursprungsland?”

   

Jag tror att det här är ett av skälen att jag försöker verka på en annan spelplan. Jag vill locka mig själv och andra att se på mig/oss själv/a med klarsyn. Att vara i verkligheten istället för i tankarna. Att inse hur mycket elände vår prägling kan ställa till med. Hur mycket elände värderingar skapar. Hur mycket våld (fysiskt eller annat) vi rättfärdigar med hjälp av tankar och idéer.

Men tänk om vi skulle gå in på kärlekens spelplan och sopa bort föreställningarna. Tänk om jag måste släppa allt det jag trott om mig själv och om andra. Jag inser att det faktiskt är en del av min resa, även om jag inte definierat det så tidigare. Tack Bob för att du med dina ord sätter igång ett flöde i mig, som ökar min förståelse för vad som sker i mig. Det är ett slags dekonstruktion av mina idéer om vem jag är. Jag börjar förstå att det är en av andemeningarna med 100% Charlotte.

Bob fortsätter:

”En buddhist måste förlora sig själv för att nå sanningen. Buddhistens sanning är inte en religiös fantasi, utan en klarvaken kontakt med verkligheten. Att se varje ting för vad det är, inte vad man tror att det är. Och därmed; att se varje människa för vad den är: inte vad kulturella föreställningar predestinerar än att se.

  Och det kan alltså inte bara gälla romer. Det måste även gälla sverigedemokrater.

  För det krävs närhet. Och för att komma en annan människa nära, måste man ge upp delar av sig själv, det vill säga de delar av en själv som kallas föreställningar.

   Så ja, låt oss förlora oss själva! Låt oss förlora idén om oss själva och därmed även om den andre. Låt oss möta varandra inte som färdigstöpta idéer, utan som de subjekt vi i verkligheten är.

 Subjekt i ständig förändring.”

Bob Hanssons inlägg är längre än så. Väl värt att läsa. Väl värt att reflektera över. Kanske är det helt andra delar av hans inlägg som fångar ditt intresse, som du skulle välja att citera. Detta blev mitt urval denna lördagsmorgon. För att just dessa ord bidrog till att jag vågar känna mig som ett subjekt i ständig förändring.

Fast ibland känns den där förändringen lite obekväm. Det var lättare när jag hade fasta föreställningar om vem och vad jag är. Nu släpper jag taget, svajar, det är lite ontskönt.

Bara vara. Meningen med livet?

Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 92.