Våldtäktsdomen: Hur kan ett NEJ uppfattas som ett ja?

Tankesmedjan i P3:s kommentar till våldtäktsdomen.

En man kan uppenbarligen i Sverige lagligt våldta en kvinna, om rätten anser att han saknade uppsåt att begå brott.

Vad är det för rappakalja?

Jag menar, rätten medger att kvinnan i Lund blev våldtagen, att hon sa nej, att hon skrek och att hon flydde från platsen. Mannen har erkänt att han varit våldsam, att kvinnan protesterat, men att han trodde att hon gillade dominanssex och därför fortsatte han.

Det är lättköpt att säga att en oenig hovrätt därmed säger att män är djur. Men något ligger det i det.

Den här domen är för jävlig av många skäl.

Dels för att ett nej uppenbarligen räcker, 

dels för att den som är förövare får tolkningsföreträde 

och dels för att domstolen uppenbarligen är helt okunnig om BDSM.

Jag sitter i den ljumma sommarkvällen tillsammans med några väninnor. Trots att vi samlas för att tala om något helt annat, glider samtalet så småningom över på våldtäktsdomen i hovrätten.

Vi slår våra kloka huvuden ihop och är både förbannade och jag för min del också häpen över domstolens utslag. Det är som att de som dömt i både tingsrätt och hovrätt – som båda friat mannen – lever kvar i något slags föråldrar patriarkalt samhälle, där det är kvinnan som blir horstämplad om hon haft sex, inte mannen. Genom historien finns det så många bevis (rättegångsmaterial genom århundraden) där kvinnan, hon som sedan får håret avklippt och blir utesluten ur samhället), framställs som den som lockat mannen i fördärvet med sin skönhet, sin list och sin kåthet.

Men hallå liksom. Vi lever 2014 och det borde vara omöjligt att fälla en sådan här dom.

En persons nej till sex ska räcka. Punkt. 

En person som blir utsatt för våld av någon annan ska inte behöva skrika sig hes, sparka och slå, för att bli fredad. 

Ett nej ska verkligen räcka. 

Det är i sig djupt upprörande.

Det blir ännu mer upprörande att inse att denna kvinnas nej inte respekterades av vare sig mannen eller domstolen, utan att förövarens verklighetsbeskrivning får tolkningsföreträde. 

Kring våldtäkter (oavsett om män eller kvinnor blir utsatta) finns ett enormt mörkertal. Många som ändå anmäler våldtäkten känner sig skamsna och då och då ökar känslan av skam för att de blir misstrodda. 

Det är som att det finns en underliggande idé hos många om att i synnerhet kvinnor som blir våldtagna får skylla sig själva. 

Det måste liksom vara något i vårt beteende som har framkallat mannens sexdrift.  

Hur kan det komma sig att det i så många fall blir offret som ska känna skam, 

blir offret som blir utsatt för plågsamma förhör, 

medan förövaren inte alls ifrågasätts på samma sätt?

Tillbaka till Lundafallet. Jag läser Zandra Hedlund i Nyheter 24, med egen erfarenhet av BDSM:

”De antaganden Hovrätten baserar sin dom på, bygger på rena fördomar från människor som helt uppenbart saknar ens basala kunskaper om vad BDSM innebär. Borde det inte vara praxis att kontakta sakkunniga inom området innan de går till beslut? Förslagsvis RFSUs sexualpolitiska BDSM-grupp.

Dominanssex utan samtycke är inte dominanssex. Sex utan samtycke är inte BDSM, det är våldtäkt.”

(Läs gärna hela hennes artikel, så kan du lära dig några av de grundläggande förhållningssätten i BDSM-sex.)

Ett av skälen till att hovrätten friade mannen var att kvinnans berättelse var mindre detaljrik än mannens.

Madeleine Leijonhuvud som är professor i straffrätt menar att beviskraven vid sexualbrott är orealistiska. Till TT säger hon:

– Det gäller även vid sexualbrott mot barn. Där har Högsta domstolen sagt att ett barn måste berätta målande och detaljrikt om ett övergrepp för att man ska kunna använda barnens berättelse, samtidigt som barnpsykiatriker säger att inget barn berättar på det sättet. Ställer man orealistiska beviskrav så kommer inte systemet att fungera. Brott kommer inte att leda till straff.

Kvinnans advokat Elisabeth Massi Fritz säger också i en kommentar TT att hon tolkar domskälen som att det är fritt fram att våldta och att nej inte alltid är ett nej.

En av kvinnorna i vårt samtal säger: Om vi tog bort sexet i det här fallet och bara såg till våldet, hur skulle domstolen ha dömt då? Intressant att reflektera över.

Så vem ska lagen skydda? 

En man som i efterhand säger att han trodde att kvinnan ville ha dominanssex,

eller en kvinna som förtvivlad flyr från platsen, efter att ha sagt nej flera gånger.

För mig är det självklart. 

Är inte ett av syftena med rättsstaten att vi ska värna offren? 

När ska förövare sluta ha tolkningsföreträde?


PS: Linda Nordlund, ordförande i Liberala ungdomsförbundet skriver intressant om svagheterna i dagens lagstiftning. " Det är dags att sätta fokus på förövarna i stället för på offren, och därför måste samtyckeskrav införas i våldtäktslagstiftningen. Att ha sex med någon som inte gett sitt tillstånd måste vara en kriminell handling."