Veckokrönika: Hur hjälpsamma är vi, när det kommer till kritan?
När jag vänder mig bort, har jag tappat kontakt med den inre rösten då? |
Jag ska berätta en historia som är 20 år gammal.
Jag berättar den för att det lika gärna hade kunnat hända i dag.
Jag skriver detta för att öppna för reflektion.
Situationen är denna:
Jag befinner mig på Arlanda. I mitt sällskap finns en nioåring och en nyfödd bebi i en barnvagn.
Jag går fram till en person som jobbar på Arlanda och ber om hjälp att fälla ihop barnvagnen som ska in i en stor plastpåse.
Jag får nobben.
På något sätt klarar nioåringen och jag det tillsammans utan att väcka den sex dagar gamla bebin.
Vi landar på Sturup. Jag ber flera personer att hjälpa mig packa upp vagnen. Alla vänder sig bort. Återigen klarar jag det själv med nioåringens hjälp. På något magiskt sätt.
Båda flygplatserna är fyllda med folk. Det är en sommarsöndag mitt på dagen. Vi är omgivna av människor. Men ingen tycks se oss. Och det är som vore vi osynliga mitt ibland dessa människor.
Det känns som att vi tre, den nyfödda, nioåringen och jag är på en öde ö. Det är en massa hav runt oss. Men vi tar oss i land, tillsammans.
Själv är bäste dräng liksom.
Historien är längre, men detta är essensen.
Jag läste just på Facebook om en kvinna med barnvagn som inte vågade stiga på bussen med sina tre barn, för risken var att hon inte skulle få hjälp att komma av.
- Hur ofta vänder jag mig bort?
- Hur ofta låter jag bli att ge det lilla handtaget jag skulle kunna ge?
- Hur ofta tänker jag ”var och en ansvarar för sitt eget”?
- Hur ofta brister jag i medmänsklighet?
- Hur ofta tänker jag … när vi hade mindre samhällen… där alla kände varandra… var detta möjligt då? Alltså jag undrar om det är distansen som gör det möjligt att ha mindre medkänsla, mindre omtanke?
- Hur ofta är det rädslan som gör att jag inte agerar?
Jag tror jag ska fredagskontemplera en stund.