Veckokrönika: Äntligen älskar jag att vara kvinna

Som barn upplevde jag flickvärlden som liten och trång. Ändå blev alternativet så småningom att anpassa mig eller dö.
Jag fick börja ha skam i kroppen för att få vara en del av flickornas gemenskap.
Nu äntligen kan jag älska att vara kvinna. Varje dag. Det är på tiden.

Så mycket skådespel för att få tillhöra gruppen. 

Som barn var jag en pojkflicka. Jag älskade att klättra, hoppa och leka med killarna Jag fattade inte riktigt tjejlekarna. Leka med klippdockor? Så tvådimensionellt, liksom. Leka rollspel med dockorna? Så långtråkigt, så abstrakt, så långt ifrån här och nu.

Men att hoppa ner för ett stup eller att klättra högst i björken eller bli jagad av ett gäng kobojsare… det kändes in på kroppen.

Då var det kanske någon gång som jag hellre hade varit en pojke. Just för att lekarna var så mycket friare än flickornas. I flicklekarna kändes det som att jag blev inträngd i en kostym som var för liten, som var för stilla, som var för tyngd av uttalade eller outtalade regler. Att leka med flickorna innebar både att välja en mindre värld och att ha tråkigare. Dessutom förstod jag den inte riktigt.

Ändå gillade jag att vara jag. 
Könet var egentligen inte så viktigt. 
Det viktiga var möjligheterna att utforska livet, att leka, 
att känna friheten i kroppen.

Inordnandet i min flicka, i min könstillhörighet, kom glidande. Så småningom var flickor och pojkar i två läger på skolgården. Som jag minns det uppstod det på mellanstadiet. Jag minns hur killar kunde gå arm i arm och fånga in flickor. Hur de spelade fotboll och flickorna hoppade rep.
Flickor skulle allt mer hänga med flickor och min frihet blev därmed allt mer beskuren. Till det kom att jag, under just denna tid, också blev mobbad just av flickor. Jag fick inte vara med dem. Pojkar gick det inte att leka med. 
Så jag stod ensam.

Jag minns hur jag verkligen ville förstå flickornas gemenskap, men hade svårt för viskningarna och sättet de skapade band mellan sig. Det var en slags uteslutande gruppenergi, där anpassning var enda sättet att bli accepterad. "Viska om samma andra tjejer eller killar som jag."  "Fnissa åt samma saker som jag."  "Bete dig på samma sätt som jag." "Då kanske vi tar dig på nåder och du får vara med." Då kanske...

Så när jag stod där ensam, liksom varken flicka eller pojke, så började jag studera hur flickor umgås. Det var ju den gruppen jag måste tillhöra till slut. Jag började märka vad som gjorde skillnad, hur jag kunde kila in mig i gemenskapen, hur jag kunde skapa en situation där jag fick vara med. Hur jag skulle slippa stå ensam på skolgården och låtsas som ingenting.

Jag upptäckte så småningom att de flesta tjejer saknade mod och att de var benägna att verkligen lyda auktoriteter och inte säga sitt hjärtas mening. När jag blev den som började föra klassens talan öppnades dörrarna till tjejernas gemenskap plötsligt för mig. Som modig, som sägandes sanningar ingen annan vågade, eller genom att ställa krav på lärarna, så stod dörren på glänt. 
Det hände att jag blev inbjuden. Det började hända att jag fick vara med i den, om än ganska tråkiga, leken. 
Jag började förstå de koder jag behövde följa för att få vara flicka.

När jag nu reflekterar över detta är det intressant att jag anpassade mig in i gemenskapen. Jag lärde mig medvetet koderna för att bli insläppt.Jag förstod vilken slags handlingar som förde mig närmare gemenskapen och vilka som skulle bidra till ett fortsatt liv i kylan.

Det var som att vara utsatt för djungelns lag, även om det i praktiken skedde mycket mer subtilt. Men budskapet var ändå: Anpassa dig till våra regler eller dö. Det är okej att föra vår talan, om det är vårt budskap du för ut. Du kan göra det som vi inte vågar… men håll tungan rätt i mun.

Det var så mycket som inte var okej. 

Så vad gjorde tjejerna då? Redan som elvaåringar slutade de ”leka”. Fokus började bli killar. Drömma om killar, drömma om kyssar, drömmar om en blick, drömmar om att bli sedd, drömmar om att få gå på skoldansen för en stunds närhet. 
Det handlade också om att markera grupptillhörighet genom att relativt tidigt, så där i sjuan åttan börja röka och dricka sprit. 
Det var inkluderande handlingar.

Men om jag svarade rätt på proven var det exkluderande. Plugghäst var ett farligt skällsord. Att vara engagerad i något utanför gruppen var inte heller riktigt okej. Så när någon frågade om jag ville vara med i elevrådet måste jag säga nej, och liksom tvingas in i positionen, låtsas resignera inför det faktum att ingen annan ville ta platsen och suckande göra det som jag verkligen, innerst inne, ville göra.

Så mycket skådespel jag spelade för att få tillhöra. Så mycket känslan av att den som var jag var farlig eller fel styrde mitt liv. Och så mycket isdrottning som mycket sällan med en min avslöjade vad som rörde sig i mig jag blev.

I dag är jag kvinna. Jag älskar't.
Det har tagit så lång tid för mig att hitta en gemenskap med kvinnor som inte är förtryckande och förminskande, utan som tvärtom är fri. 
Där jag är fri att vara jag och där jag, kanske med ålderns rätt, allt mindre bryr mig om att anpassa mig in i jantenormerna.

För mig tog det alltså decennier att bli kvinna, att älska att vara kvinna och att dessutom verkligen älska min kropp.I
 dag har jag makten i mitt liv - och jag vill gärna vara med och bidra till att du också tar den. Här kan du läsa mer.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer.