Sexualitet: Vikten av hur frågan ställs.

Frågan kommer som en explosion, jag är inte förberedd och ryggar tillbaka. Lite senare får jag ännu en fråga, denna gång försynt och försiktigt och det blir lätt för mig att säga ja.

Det får mig att fundera på vikten av hur en fråga ställs och vad som underlättar för mig att svara jakande.


Just nu befinner jag mig på en kurs där människor har möjlighet att närma sig mig och be om personliga möten. Jag är i en position där jag själv inte ska ta initiativ. Det är en ny och spännande situation och ger mig möjlighet att reflektera över de känslor som väcks i mig.

Först av allt vill jag säga att jag inte behöver interagera med någon utanför kursrummet, jag kan välja att vara för mig själv och kanske småprata vid matbordet.

Kursens tema är andlig sexualitet och ett av syftena är att deltagarna ska våga närma sig varandra, att de ska ta initiativ till att mötas närmare, det kan vara allt ifrån en promenad, till en massage, till energisex eller till penetrerande sex. Fältet är så att säga öppet.

Jag själv befinner mig i en mellanställning, där jag kan interagera, men själv inte ska ta initiativ.

Det finns då flera tänkbara scenarior. Ett är att ingen ber om en närmare kontakt, ett annat är att jag bli överöst med kontaktsökning och ett tredje att någonting mitt emellan sker.

Så fort fältet öppnades och jag passerade en man i gruppen sa han snabbt och liksom på utandningen att han önskade ett möte med mig efter kursdagens slut. Jag blev överrumplad, jag var så uppenbart i färd med att göra något för gruppen och kände mig helt ställd och gav ett slarvigt jakande svar och tillade att vi fick prata vidare efter maten.

Jag upptäckte hur detta, att han ställde frågan rätt så burdust och utan att kolla av om jag var beredd att lyssna, gjorde att jag blev lite rädd och kroppen fylldes av flyktinstinkter. Sättet han presenterade förslaget på, som var väldigt allmänt hållet, gjorde att jag kom allt närmare ett nej och konsekvensen blev att jag kände mig allt mer obekväm i hans närvaro.

Vad skulle jag svara om han ställde en mer konkret fråga? Hur skulle jag hantera den osäkerhet och den känsla av nej som började växa i mig? Hur skulle jag hantera att jag i mitt inre började undra om jag var på väg att ge bort mig själv, bara för att han hade vågat ställa en fråga till mig?

Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle besvara en mer konkret fråga, som skulle följa lite senare. Var det något jag kunde säga ja till? Jag började frukta att få frågan. Jag var rädd att känna ett nej och behöva möta hans blick och säga nej. Jag blev rädd att möta eventuell besvikelse från hans sida. Så jag valde att göra det svårt för honom att ställa frågan. Och jag kände mig extremt feg som inte bara tog tag i det direkt. Jag menar, det vore ju den enklaste saken i världen att fråga vad han önskade, ta ställning och säga ett ja eller nej.

Och så var det inte den enklaste saken i vägen. Det var som att det nej som fanns där i luften inte ville bli sagt. Trots att vi befann oss sida vid sida flera gånger under kvällen, så ställde han inte frågan – och det fina med det är att han läste av mig rätt. Just då ville jag inte göra något på tu man hand med honom.

Under senare tid har jag, så ofta jag förmått, gått i närkamp med min rädsla. Jag har sagt tydliga ja och nej. Men just igår pallade jag inte riktigt. Min inre domare är riktigt upprörd och säger till mig att jag verkligen ska säga som det är och göra det tydligt. För den här veckan har jag dessutom satt som intention att verkligen gå för mina ja och nej.

Men så slår det mig att jag ibland ställer för höga krav på mig själv. Ibland när jag känner att någon vill ha något av mig och jag känner mig osäker på svaret kanske jag helt enkelt behöver betänketid. Det kanske är naturligt att jag helt enkelt inte alltid förmår att vara tydlig, helt enkelt för att jag är lite rädd och osäker.

Om jag skärskådar situationen är det en sak jag är väldigt nöjd med – jag hade ingen personlig interaktion med den här mannen. Även om jag inte sa orden, så följde jag det inre nej som fanns i mig. Och vad är det som säger att jag alltid ska klara av att med stadig blick säga: Nej, jag vill inte.

Lite senare på kvällen sitter jag i en soffa med en försynt man. Han tittar på mina nakna ben som sticker fram under kjolen. Han säger på ett vänligt sätt att han tycker de är vackra. Sedan frågar han om han får stryka med handen över mina vader. Han säger det så vänligt, han säger det kravfritt och där finns mitt ja. Så jag halvligger en stund, känner mannens hand mot mina ben och jag njuter en stund, både av beröringen och av hans sätt att närma sig mig.

Det var sådan skillnad i den energi de två männen sände ut. I det första fallet kände jag mig överrumplad och liksom tryckt mot väggen (även om jag tror att det egentligen var frågan om iver från mannens sida) och i det andra fallet kändes det så lugnt och naturligt.

Kanske detta är en viktig lektion för mig. Ibland kanske är det just varsamhet som kan öppna mig, som kan göra att det är lättare för mig att känna ett ja. Just så var det i alla fall i går kväll.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer.