charlottecronquist

Medvetna kärleksrelationer: Låt alla känslor vara tillåtna




Plötsligt känner jag mig liten och sårbar, en rädsla för att min partner ska lämna fyller mig.
Ska jag säga detta eller ska jag ta hand om det själv?
Jag väljer att säga det och känner hur ärligheten gör att vi kommer närmare varandra.


Vill du ha en medveten kärleksrelation är det bättre att leva i verkligheten, i mötet, än i fantasierna i huvudet,

Det där med att visa hur en känner det kan vara svårt både i kärleksrelationer och i relation till andra som är viktiga.

Att vara riktigt ärlig med hur det är och hur det känns kan i sig väcka många känslor och rädslor. 
  • Tänk om hen dömer mig för att jag känner detta? 
  • Tänk om hen avvisar mig för detta? 
  • Tänk om jag uppfattas som klängig om jag säger detta? 
  • Tänk om relationen blir sämre för att jag säger detta? 
  • Tänk om jag blir besviken på min partner för att hen inte kan ta emot mina känslor? 
  • Tänk om jag inte är riktigt ärlig och säger detta för att jag djupt där inne vill såra min partner? 
  • Tänk om denna radikala ärlighet gör att någon av oss, eller båda, känner oss sårade?

Tankar som dessa kan stoppa impulsen att säga som det är.

Det är också ganska vanligt att bära på erfarenheter av att det faktiskt är farligt att uttrycka det. Att något av det som en är rädd för eller att något som liknar det har hänt tidigare, även om det då kanske inte gällde en partner, utan till exempel en förälder som en blev avvisad av eller skolkamrater som började mobba.

Därför kan känslan av hot och fara uppträda. "Det är farligt att visa mig som jag verkligen är. "

Att säga som det är innebär att visa sårbarhet: "Detta händer och en känsla väcks i mig." Jag gömmer inte längre undan min inre process, utan blottar den.

Personligen har jag i många både använt metoden verklighetskontroll: ”Jag har en känsla av att du är irriterad på mig, ligger det något i det?” och att i hög grad säga vad jag känner.

Samtidigt har jag haft idén om att jag ska kunna härbärgera mina känslor, att jag själv ska ta hand om det som sker i mig. Jag tror, i ärlighetens namn, att det funnits vissa rädslor som jag mindre gärna har velat visa för att jag skämdes över vad jag kände r och förmodligen var rädd för min partners reaktion.

Alla människor har någon form av sår, någon grundrädsla och i mitt fall handlar den om att bli utesluten ur flocken. Det kan ge mig en känsla av att jag är på väg att dö. Det är ungefär som att ett litet barn blir lämnat ensam på prärien och faktiskt inte överlever själv. Det har gjort det till stora utmaningar för mig att säga saker som jag tror (fantiserar, inbillar mig) kommer att leda till att jag bli avvisad. Då har jag ofta valt att stå ut med det som känns asjobbigt, slickat såren för mig själv och ibland låtsats som ingenting. ”Hur mår du egentligen? Det är rätt okej”.

Men när jag väljer att leva mer medvetet blir en konsekvens att jag oftare visar min sårbarhet. Jag berättar om det som gör ont i mig. Jag berättar om rädsla och en känsla av sorg som väcks. Jag kan berätta att vissa saker kan göra att jag bara väntar på nästa steg... att bli avvisad, övergiven och lämnad åt vargarna.

En gång när jag var mycket ung blev jag ihop med en kille som jag kom att bli djupt förälskad i. Det var första gången det hände. Vi träffades dagligen. Det var ganska oskyldigt, vi gick hand i hand och kysstes en gång varje kväll. 
Efter några månader bjöd jag in honom att träffa två av mina bästa kompisar. Vi gjorde ryska posten eller sanning och konsekvens tillsammans och han kom att kyssa båda mina kompisar. 
Ett par dar senare gjorde han slut och blev ihop med en av dem. Smärtan jag kände gjorde att jag önskade att jag kunde dö.
Långt senare satt jag med en partner som just har varit tillsammans med en annan kvinna. Jag visste att det skulle hända och när det skulle hända. När han var med henne var jag fullt upptagen med andra saker större delen av tiden. Det gick rätt bra. Det kändes helt okej. När tiden då vi skulle återses närmare sig blev jag tagen av rädslan.Jag undrade om vi verkligen skulle träffas, om han skulle byta ut mig mot den andra kvinnan, om jag skulle vara sämre än den andra kvinnan, om detta var slutet på vår relation.

Så möts vi, han berättar om mötet. Jag lyssnar. Helst av allt skulle jag vilja att han inte berättar, för jag är rädd för smärtan. Men jag lyssnar. Vi ser varandra i ögonen. Han säger att han älskar mig. Jag känner mig sårbar, det kommer tårar, han tar emot dem. Jag känner vågen av rädsla att bli övergiven och jag kryper upp i hans famn. Han är där. Vi är där. Det jag fruktade mest av allt hände inte. Jag känner hur vi i denna stund är närmare varandra än tidigare. Det var som att ett gammalt lager av rädsla smälte undan, för att jag tillåt honom att se mig i den där rädslan. Jag upplevde också att känslan av ökad intimitet mellan oss var ömsesidig.


Detta, att visa alla sorters känslor för sin partner, att tillåta sårbarheten – eller vad som finns där - att uttryckas är den tredje av fyra riktmärken som Shelly Bullard namnger för dem som vill leva i en mer medveten kärleksrelation. Här kan du läsa om den första och den andra.


Även om det är svårt att säga vad en känner och vad som händer inombords och att uttrycka känslor och fantasier till en partner så är det bland det mest läkande du kan göra. Det är ovanligt med relationer där parterna är helt ärliga mot varandra. När du är helt ärlig så ger du också din partner möjlighet att vara det.

Ibland kanske du inte gillar vad du får höra, du kan, liksom jag, bli livrädd för en stund. Men om du är villig att tillåta att bli triggad av vad hen berättar, så innebär det samtidigt att din partner kan vara autentisk.

Det vanliga är att en försöker anpassa sig och förändra sig själv för att ens kärlekspartner inte ska sluta älska en. På sikt gör det att kärleken kan smita ut bakvägen.

När du visar delar av dig själv som är svåra att dela och låter partnern göra samma sak leder det till en känsla av att vara sedd och helhjärtat förstådd och den kombinationen kommer att göra att kärleken bli starkare.

Var det någon som sa att detta är lätt? 
Nej, sannerligen inte. 
Det handlar om att träna och träna om och tillåta hjärnan att ta nya banor, så att du inte längre är fast i det fängelse som dina inlärda mönster föser in dig i. Väldigt sällan är något riktigt farligt i verkligheten, men uppe i huvudet, kan nästan vad som helst omvandlas till något livsfarligt - och vill du ha en medveten kärleksrelation är det bättre att leva i verkligheten, i mötet, än i fantasierna inne i huvudet.
Vill du vara fri och ge och ta emot en massa kärlek ... så rekommenderar jag att du börjar träningen nu.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer








Related

kärlek 5795734740605608942

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item