Varför läcker mina flaskor och burkar? Insikter i vardagen.

Jag har alltid haft föreställningen att en av mina vattenflaskor helt enkelt läcker. Ett par våta ryggsäckar senare tar jag inte ens med den, utan tittar lite surt på den.

Men lika lite som en grobian är en apa, är denna flaska omöjlig att stänga ordentligt. Det är ibland omöjligt att gänga rätt för mig och jag tänker att det helt enkelt är jag som är klantig.

Skämskudden på.

Genom livet har jag tagit för givet att jag är klantig. Som vänsterhänt är jag van att saxar känns obekväma, att jag får skruva upp burkar baklänges eller att jag skär snett. Det finns otaliga exempel. Dessutom har jag inte riktigt lärt mig hur jag skruvar av och på lock till burkar och flaskor eller hur jag egentligen trycker hål i en kaviartub. Jag tror jag har tagit alla dessa klantigheter på vänsterhäntskontot – med en extra twist av idén om att jag har taskig motorik.

Så börjar jag upptäcka i mogen ålder att en del av denna klantighet helt enkelt beror på att verktygen är anpassade till högerhänta och jag gissar att få högerhänta uppfinnare eller produktutvecklare tänker på svårigheterna för den som har en bäst fungerande vänsterhand. Det är till och med så att varje gång jag ska skruva i en skruv får jag fundera en sekund på åt vilket håll jag ska skruva för att lossa skruven eller för att skruva åt den hårdare, förmodligen är den naturliga rörelsen det andra hållet för mig. Jag är liksom född motvalls.

Jag visste till exempel inte att många knivar, till exempel brödknivar är fasade så att snittytan blir perfekt för en högerhänt, medan jag skär med den mindre slipade sidan och skär snett och vint. Så just det behöver liksom inte vara jag eller min personliga klantighet.

Men burkar och flaskor då? Jag inser idag att jag har som vana att slarvigt stänga till dem. Jag har inte ens varit medveten om det. Nät jag tänker efter inser jag att jag många gånger känt mig småirriterad över att det är svårt att få locket stängt på burken eller flaskan, men sedan har tanken slutat där. Jag har inte tänkt: Det finns ett läge locket ska till för att vara helt rätt, det finns si och så många gängor i burken eller flaskan, det är tänkt att locket ska vridas ett halvt eller ett kvarts varv i rätt gängor för att locket ska fastna perfekt. Jag kan inte minnas att jag någonsin har reflekterat över hur lock och gängor är konstruerade, jag har bara stängt så gott jag kan … och varit med om åtskilliga läckage genom livet.

En hel del saker har jag ju lagt märke till – som att det jävla locket är omöjligt att stänga ordentligt, eller att liggande mjölkförpackningar med ett litet plastlock på tenderar att läcka i min kyl eller den snygga vattenflaskan som blött ner min ryggsäck flera gånger – dock utan att ställa till några katastrofer. Jag har liksom tänkt att det är så det är, att produktutvecklingen inte nått länge, att läckandet är en del av livets små irritationer och något att helt enkelt leva med.

Nu får jag nästan dagliga lektioner i dessa sakernas tillstånd och funktion. Jag får, likt ett barn, träna på att stänga alla möjliga flaskor och burkar och jag har lärt mig varför och hur kaviar blir räfflad när den ringlas ut på mackan.

Ibland uppstår situationer som jag efteråt fnissande tänker att de skulle ha kunnat bli en absurd sketch att skratta högt åt tillsammans.

Jag sitter ute på gården och han kommer ut med IKaffe-förpackningen.

– Du vet att havremjölken ska skakas om innan den används?

– Jaa…

– Det var du som tog havremjölk senast?

– Jaa…

Då ser jag att det finns droppar på hans hand och jag inser att det inne i köket finns fläckar av havremjölk runt platsen där han skakade förpackningen, som givetvis hade en dåligt påsatt kork.

Jag ber om ursäkt, samtidigt som ett skratt är på väg att bubbla genom kroppen. Här är han som vet att när han har skruvat till så är det tätt och hon, det vill säga jag, som stänger så gott jag kan. Han utgår ifrån att locket är på, för det skulle det vara om han varit handhavare. Och malören uppstår.

Jag får återigen en påminnelse om att jag behöver träna på att stänga lock och försäkra mig om att de håller tätt … och han, tja, han blir medveten om att vi ibland har olika standards och att det kan vara bra att kolla läckageläget innan han börjar skaka förpackningen.

Det jag kanske fascineras mest av är att jag så tagit för givet att det inte ska funka, att det ska läcka, att jag ska drälla, att jag ska känna mig lite klumpig att jag inte tagit reda på hur det verkligen fungerar och att han är den första som uppmärksammar detta för mig … jag har ju trots allt levt i många år och ständigt varit omgiven av högerhänta…

Så även om skämskudden åkte på ett ögonblick för den utskvätta havremjölken, så var det som att den bara passerade förbi ett kort ögonblick. Dessutom ligger jag nu i hårdträning. Snart kanske läckande lock är ett minne blott – och kanske ska jag återigen ta och investera i en sax som är anpassad till såna vänsterhäntingar som jag själv. 

Vill du också ha lättare att hantera känslor av skam? Testa min webbkurs Släpp skammen. 

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer